Etusivu · Valmistellut asiat · JsUB 21/2026 rd
Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om en salmonellafond inom svinsektorn
JsUB 21/2026 rd · Valiokunnan mietintö
Tiedot
| Tunnus | JsUB 21/2026 rd |
|---|---|
| Tyyppi | Valiokunnan mietintö |
| Kuvaus | Valiokunnan mietintö eli sen kannanotto asiasta, jonka eduskunta on lähettänyt sille valmisteltavaksi. |
| Päivämäärä | 19.11.2026 |
| Kieli | Ruotsi |
| Alkuperäinen | PDF eduskunnan arkistosta ↗ |
Aiheet
svinskötsel (ekonomi)riskhanteringfonderskadeståndavgiftersalmonellabakterierövervakningfolkhälsalantbruksföretagare
Henkilöt ja roolit
| Nimi | Rooli | Asema |
|---|---|---|
| Pekka Pesonen | mainittu | kanslichef |
| Sebastian Hielm | mainittu | avdelningschef |
| Johanna Wallius | mainittu | lagstiftningsråd |
| Jyri Inha | mainittu | lagstiftningsråd |
| Jarkko Niemi | mainittu | professor |
| Lotta Tappura | mainittu | specialsakkunnig |
| Ina Toppari | mainittu | verksamhetsledare |
| Risto Lahti | mainittu | Atria Abp:s chef för samhällskontakter |
| Mari Lukkariniemi | mainittu | expert |
| Cecilia Nyholm | mainittu | sakkunnig |
| Ritva Elomaa | mainittu | — |
| Anne Kalmari | mainittu | vice ordförande |
| Markku Eestilä | mainittu | — |
| Tiina Elo | mainittu | medlem |
| Veronika Honkasalo | mainittu | medlem |
| Janne Jukkola | mainittu | — |
| Teemu Kinnari | mainittu | — |
| Milla Lahdenperä | mainittu | — |
| Helena Marttila | mainittu | medlem |
| Anders Norrback | mainittu | medlem |
| Piritta Rantanen | mainittu | — |
| Jenna Simula | mainittu | medlem |
| Timo Suhonen | mainittu | — |
| Peter Östman | mainittu | — |
| Susanna Paakkola. | mainittu | — |
Valiokunnat
Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTKDjurens hälsa ETT rfFinanssiala ryFinlands Veterinärförbund rfJord- och skogsbruksutskottetLivsmedelsindustriförbundet rfLivsmedelsverketNaturresursinstitutetSuomen Sikayrittäjät rySuomen Teurastamoyrittäjät ry.Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC rf.arbets- och näringsministeriet.finansministerietgrundlagsutskottetjord- och skogsbruksministerietjustitieministerietmaa- ja metsätalousvaliokuntasocial- och hälsovårdsministeriet
Teksti
Näytä koko teksti (86 541 merkkiä)
Betänkande JsUB 21 2026 rd RP 101/2026 rd Jord- och skogsbruksutskottet Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om en salmonellafond inom svinsektorn INLEDNING Remiss Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om en salmonellafond inom svinsektorn ( RP 101/2026 rd Utlåtanden Följande utlåtanden har lämnats i ärendet: grundlagsutskottet GrUU 49/2026 rd grundlagsutskottet GrUU 71/2026 rd Sakkunniga Utskottet har hört kanslichef Pekka Pesonen jord- och skogsbruksministeriet avdelningschef Sebastian Hielm jord- och skogsbruksministeriet lagstiftningsråd Johanna Wallius jord- och skogsbruksministeriet lagstiftningsråd Jyri Inha finansministeriet professor Jarkko Niemi Naturresursinstitutet specialsakkunnig Lotta Tappura Livsmedelsverket verksamhetsledare Ina Toppari Djurens hälsa ETT rf Atria Abp:s chef för samhällskontakter Risto Lahti Livsmedelsindustriförbundet rf expert Mari Lukkariniemi Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK sakkunnig Cecilia Nyholm Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC rf. Skriftligt yttrande har lämnats av justitieministeriet social- och hälsovårdsministeriet Finanssiala ry Finlands Veterinärförbund rf Suomen Sikayrittäjät ry Suomen Teurastamoyrittäjät ry. Inget yttrande av arbets- och näringsministeriet. PROPOSITIONEN I propositionen föreslås det att det ska stiftas en ny lag om en salmonellaskadefond inom svinsektorn. Den nya salmonellaskadefond inom svinsektorn som föreslås bli upprättad ska stå utanför statsbudgeten. Ur fonden ska det betalas ersättning till aktörer som håller och föder upp svin för kostnader och förluster som orsakas av förekomsten av salmonella på svingårdar. De fondmedel som är avsedda för betalningen av ersättningarna ska inflyta från de salmonellaskadeavgifter som årligen ska tas ut hos nämnda aktörer. Syftet med propositionen är att få till stånd en permanent lösning för riskhanteringen inom svinsektorn som gör det lättare att minska den affärsrisk som salmonellan är på grund av det bristfälliga skadeskyddet och som allvarligt äventyrar företags förutsättningar att fortsätta bedriva verksamhet inom svinsektorn. Lösningen ökar möjligheten att fortsätta Finlands nationella program för salmonellaövervakning, som är viktigt särskilt med tanke på folkhälsan samtidigt som det innebär tyngre skyldigheter för företagarna i Finland. För att fonden genast från början ska vara solvent med tanke på de uppskattade ersättningsansvaren ska det överföras ett anslag av engångsnatur i statens budget till fondens startkapital. Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2027 och avses bli behandlad i samband med den. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2028. UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN Bakgrund till propositionen I propositionen föreslås det att det ska stiftas en ny lag om en salmonellaskadefond inom svinsektorn. Syftet med propositionen är att skapa en permanent riskhanteringslösning som gör det möjligt att fortsätta det nationella salmonellakontrollprogrammet och att begränsa affärsriskerna för företag inom svinsektorn i en situation där ett heltäckande försäkringsskydd inte finns att tillgå på marknadsvillkor. Finlands nationella salmonellakontrollprogram effektiviserar övervakningen av salmonella hos produktionsdjur och i livsmedel från dessa. Tack vare programmet förekommer salmonellasmitta hos finländska produktionsdjur i mycket liten omfattning i internationell jämförelse. Också antalet fall av salmonellossmitta hos människor är litet, och största delen av smittofallen härstammar från utlandet. Med stöd av de särskilda salmonellagarantier som beviljades i samband med Finlands anslutning till EU kan Finland kräva salmonellaundersökningar av nötkött, svinkött och fjäderfäkött, och även hönsägg som importeras från andra EU-medlemsstater måste vara salmonellafria. Detta skyddar den inhemska produktionen och konsumenterna. De särskilda salmonellagarantierna innebär också en möjlighet att med stöd av nationell lagstiftning fortsätta ett salmonellakontrollprogram som är strängare och mer ambitiöst än den allmänna EU-nivån. Salmonellakontrollprogrammet ökar regleringsbördan och riskerna för företag inom svinsektorn i Finland genom att kräva en biosäkerhetsnivå som överstiger EU:s lagstadgade krav. Den permanenta riskhanteringslösningen föreslås bli genomförd genom att det från ingången av 2028 inrättas en ny fond utanför statsbudgeten. Ur fonden betalas ersättning till aktörer som håller och föder upp svin för kostnader och förluster som orsakas av förekomst av salmonella. Fondens medel består av de salmonellaskadeavgifter som årligen tas ut hos aktörerna inom svinbranschen efter den kapitalisering av engångsnatur på 10 miljoner euro som planerats i samband med budgetpropositionen för 2027. Alla aktörer som håller svin föreslås vara skyldiga att erlägga en avgift, men när avgiften fastställs beaktas endast djurhållningsplatser med minst 100 svin. Verksamhet som i princip kan betraktas som hobbyverksamhet omfattas således inte av fondens ersättningssystem. I propositionen föreslås det att fonden leds av en styrelse med företrädare för svinbranschen och centrala myndigheter. Styrelsen ska svara för fondens likviditet. Till styrelsens uppgifter hör således att följa upp och bedöma nivån på de avgifter som tas ut till fonden och fondens ersättningsansvar samt att fatta beslut om eventuell upplåning med statsrådets tillstånd. Livsmedelsverket ska svara för uppbörden av avgifterna och besluta om utbetalning av ersättningar. Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Målet är en effektiv bekämpning av salmonella Salmonella klassificeras som en allmänfarlig smittsam sjukdom. Enligt propositionen var salmonella år 2024 den näst vanligaste zoonosen hos människor, det vill säga en sjukdom som sprids mellan djur och människor, och den vanligaste orsaken till matförgiftningsepidemier inom EU. I Finland konstateras årligen cirka 1 000 smittfall hos människor. Största delen av de insjuknade har smittats utomlands. Infektioner som uppkommit i Finland orsakas också ofta av livsmedel av utländskt ursprung. Utskottet understryker att salmonella inte bekämpas för att trygga animalieproduktionen, eftersom salmonellasmitta hos svin, nötkreatur och fjäderfä oftast är helt symtomfri. Salmonella bekämpas av folkhälsoskäl för att skydda människors hälsa. Tack vare salmonellakontrollprogrammet orsakar inhemskt kött ett mycket litet antal salmonellosfall och endast mycket låga sjukvårdskostnader, och i praktiken förekommer inga dödsfall till följd av salmonella. Svin är globalt och på EU-nivå en betydande källa till salmonellos hos människor. Det har uppskattats att nästan en tredjedel av de salmonellosfall hos människor som konstateras i EU härrör från svin. Salmonellaläget i de nordiska länderna har varit betydligt bättre än i resten av världen. Målet för det nationella salmonellakontrollprogrammet är att hålla förekomsten hos svin under en procent och i svinkött under 0,5 procent. Programmet omfattar provtagning i livsmedelslokaler och på djurhållningsplatser. Målet är att upptäcka och stoppa smittan redan på gården i början av livsmedelskedjan. Syftet med de åtgärder som vidtas på gården är uttryckligen att förebygga sjukdom hos människor och de kostnader som sjukdomsfallen medför. Samtidigt bidrar smittskyddsåtgärderna också till bekämpningen av andra patogener som är farliga för människor och av smittsamma sjukdomar hos produktionsdjur. Livsmedelsverket har undersökt salmonellakontrollprogrammets betydelse för folkhälsan (Nevalainen S. et al., Sikojen kansallisen salmonellavalvontaohjelman merkitys [Betydelsen av det nationella salmonellakontrollprogrammet för svin], Livsmedelsverkets forskningsrapporter 4/2024). Om förekomsten av salmonella hos svin förblir oförändrad och smittade svin inte längre avlägsnas ur produktionskedjan, fyrdubblas enligt undersökningen antalet sjukdomsfall hos människor. I undersökningen bedöms förekomsten av salmonella hos finländska svin i verkligheten öka om kontrollprogrammet avslutas. Om förekomsten stiger till EU:s genomsnittliga nivå, orsakar finländskt svinkött i genomsnitt cirka 40—100 sjukdomsfall och 1—2 dödsfall per år. Importerat svinkött orsakar för närvarande cirka 50 sjukdomsfall per år i Finland. Om salmonellakontrollprogrammet frångås och det inte längre krävs att svinkött som importeras till Finland är salmonellafritt, kommer utländskt svinkött att orsaka cirka 150 sjukdomsfall per år i Finland. Sammantaget har det nationella salmonellakontrollprogrammet medfört betydande nytta för samhället genom att förebygga sjukdomsfall och de kostnader som de medför. Utskottet betonar att genomförandet av det nationella salmonellakontrollprogrammet framför allt handlar om att främja folkhälsan genom åtgärder som förebygger sjukdom hos människor. Såsom framhålls i den ovan nämnda undersökningen från Livsmedelsverket medför det nationella salmonellakontrollprogrammet också andra fördelar. Programmet stärker konsumenternas förtroende för den finländska livsmedelsproduktionen. I nuläget härrör merparten av salmonellafallen fortfarande samband med smitta som fåtts under resor utomlands. Om allt fler konsumenter insjuknar i salmonellos som de fått från inhemskt svinkött, försvagas konsumenternas förtroende och uppskattningen för inhemska livsmedel. Utifrån utskottets sakkunnigutfrågning kan det sammanfattningsvis konstateras att myndigheterna, företagen och forskarna är överens om att en effektiv salmonellabekämpning gagnar hela samhället, livsmedelskedjan och konsumenterna. Även om salmonellakontrollen i dess nuvarande form frångås, är det klart att aktörerna i produktionskedjan fortfarande ansvarar för att producera säkra livsmedel för marknaden. Utskottet betonar dock att den samhälleliga nyttan av att genomföra det nationella salmonellakontrollprogrammet är obestridlig. Nyttan kommer hela samhället till del, men kostnaderna och förlusterna till följd av en strikt salmonellakontroll och förekomsten av salmonella samt risken för dessa bärs av aktörerna inom svinsektorn. I propositionen föreslås inga ändringar i denna utgångspunkt. Propositionen gäller hur en effektiv salmonellabekämpning kan upprätthållas samtidigt som företagens överskuldsättning och konkurser förebyggs i det rådande läget, som särskilt berör svinsektorn. Genomförandet av det nationella salmonellakontrollprogrammet innebär att produktionen på en svingård avbryts helt om salmonellasmitta påträffas i ett svinstall. Om smitta förekommer kan djur från svinstallet inte levereras till slakterier för normal slakt, utan djuren ska slaktas genom särskilda arrangemang. Kött från djuren och beredningar som innehåller kött måste upphettas för att smittan ska utrotas. I praktiken tar slakterierna inte emot djur från svinstall där smitta har konstaterats. Inte heller får svin levereras från svinstallet till andra svinstall för fortsatt uppfödning, och nya svin får inte tas emot för uppfödning i svinstallet. För att de ovan beskrivna begränsningarna ska kunna upphävas måste salmonellasmittan utrotas i svinstallet. Det innebär att en salmonellasanering måste göras. Saneringen genomförs oftast genom att samtliga svin i svinstallet avlivas och kontaminerade produkter och annan egendom förstörs. Hela svinstallet rengörs och desinficeras. Nya djur får tas in i svinstallet och verksamheten fortsätta först när det genom provtagning har säkerställts att salmonellasmittan har utrotats. Begränsningarna enligt salmonellakontrollprogrammet genomförs för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom. Genom begränsningarna tillgodoses människors rätt till en hälsosam miljö och föda. Även kommissionens beslut om godkännande av Finlands operativa program för bekämpning av salmonella hos vissa levande djur och i animaliska produkter (94/968/EG) förutsätter att Finland upprätthåller de lagstiftningsmässiga och administrativa strukturer som behövs för att genomföra salmonellakontrollprogrammet, eftersom Finland förband sig att i sin inhemska produktionskedja iaktta en salmonellakontroll som är betydligt strängare och mer omfattande än EU-nivån. Av dessa omständigheter följer att staten har en bestående uppgift att genom sina åtgärder säkerställa att svinstall är fria från salmonella. Grundlagsutskottet har ansett detta vara en motiverad utgångspunkt, eftersom det i sitt utlåtande om propositionen konstaterade att salmonellaskadefonden inom svinsektorn kan betraktas som ett sätt att sköta en sådan bestående statlig uppgift som avses i grundlagens 87 § ( GrUU 49/2026 rd Enligt jord- och skogsbruksutskottets uppfattning grundar sig propositionen dels på statens permanenta uppgift att främja folkhälsan, dels på frågan om statens roll och ansvar i en situation där kostnader och förluster till följd av att den nationella lagstiftningen om salmonellakontroll följs håller på att bli, och delvis redan är, utan täckning genom ett marknadsbaserat riskhanteringssystem. Utskottet konstaterar att skyldigheten att främja salmonellafrihet åtminstone medför att staten uppenbart behöver skapa stabila, lagstadgade ramar för hanteringen av de risker som salmonella medför för företag inom svinsektorn. I annat fall kan en effektiv salmonellakontroll till följd av de begränsningar och den salmonellasanering som sätts in vid ett sjukdomsfall leda till att förutsättningarna för företagsverksamheten upphör på enskilda gårdar. Utmaningar i riskhanteringen för företag inom svinsektorn Salmonellakontrollen och de åtgärder som följer av att smitta konstateras medför betydande affärsrisker för finländska svinuppfödare. Enligt utredning till utskottet kan skadorna till följd av salmonella uppgå till flera tiotals miljoner euro per smittfall. Antalet djur som avlivas kan vara stort, eller också kan djuren vara värdefulla för verksamheten. Saneringar av suggstall blir i regel särskilt kostsamma, eftersom det tar lång tid att starta om produktionen i dem. Under produktionsavbrottet får företaget inga inkomster. Vanligtvis uppkommer dock de största kostnaderna av rengöringen och desinficeringen av svinstallet, eftersom det ofta är svårt att helt bli av med salmonellasmittan i svinstallets konstruktioner. Utskottet påpekar att affärsrisker på motsvarande nivå inte förekommer i andra länder, utan att situationen är en följd av genomförandet av det nationella effektiva salmonellakontrollprogrammet. I propositionen konstateras det att risken för att salmonellasmitta överförs till svingårdar i dag är större än för ett decennium sedan, trots en effektiv salmonellaövervakning, och att kostnaderna för salmonellasanering på djurhållningsplatser för svin har ökat avsevärt. Bakom kostnadsökningen ligger strukturförändringen bland gårdarna, det vill säga den ökade gårdsstorleken, samt kedjebildningen av svinproduktionen och ökad djurtrafik mellan gårdar. Vid sakkunnigutfrågningen framhölls det att strukturomvandlingen inom jordbruket och den ökade gårdsstorleken också möjliggör större investeringar i hanteringen av sjukdomsrisker. När en skada inträffar är kostnaderna dock större. I de yttranden som utskottet fått konstateras det att alla salmonellasmittor inte kan elimineras och att skador till följd av salmonella kan uppkomma trots omsorgsfull verksamhet och ett högklassigt smittskydd. Inom svinsektorn befinner man sig i ett läge där möjligheterna att fortsätta salmonellakontrollen och smittskyddet på nuvarande nivå måste bedömas på nytt, om risken för kostnader och förluster inom primärproduktionen inte kan hanteras bättre än för närvarande. Det medför en risk för att de fördelar som uppnåtts under årtionden genom en högre biosäkerhetsnivå än i andra EU-länder går förlorade. I propositionen bedöms olika alternativ för att utveckla riskhanteringen inom svinsektorn. Enligt propositionen begränsas möjligheten att ersätta salmonellaskador direkt ur statsbudgeten avsevärt bland annat av läget inom de offentliga finanserna. De återstående alternativen är marknadsmässiga försäkringar och ett riskhanteringsinstrument som huvudsakligen finansieras av näringen själv. I propositionen och vid utskottets sakkunnigutfrågning framhölls det att tillgången till frivilliga försäkringsprodukter för näringsidkare har försämrats. Ur försäkringsbolagens perspektiv har lönsamheten för salmonellaförsäkringar minskat avsevärt på grund av fler fall och ökade saneringskostnader, varför bolagen har ansett att skärpta ersättningsvillkor är nödvändiga med tanke på kontinuiteten i försäkringsverksamheten. Samtidigt har priserna på återförsäkringar mot smittsamma sjukdomar stigit globalt. Bakom detta fenomen ligger covid-19-pandemin och försäkringsbolagens svårigheter att bedöma risker i samband med smittsamma sjukdomar. Enligt utredning till utskottet beviljar de flesta försäkringsbolag inga salmonellaförsäkringar alls, vilket har lett till en kraftig koncentration av försäkringsutbudet. Också de bolag som fortfarande beviljar försäkringar har skärpt ersättningsvillkoren avsevärt. Försäkringsbolagen är inte intresserade av att erbjuda svinföretagare ett tillräckligt riskskydd mot salmonella som är tillgängligt på lika villkor. Detta gäller även om statligt stöd skulle anvisas för försäkringarna. Slakterierna har tecknat gruppförsäkringar för sina avtalsproducenter, men det skydd försäkringarna ger har försvagats betydligt på senare tid. När slakteriföretagen omförhandlade försäkringsavtalen 2021—2023 förnyades försäkringarna så att de till sina egenskaper blev genuina gruppförsäkringar. Skattestödet för gruppförsäkringarna har slopats. För närvarande är det oklart hur länge det begränsade skydd som de nuvarande gruppförsäkringarna ger över huvud taget finns att tillgå på marknaden. En del svinuppfödare har gårdsspecifikt förhandlade försäkringar som kompletterar gruppförsäkringsskyddet. Sådana försäkringar beviljas dock inte alla. Möjligheten att få en kompletterande gårdsspecifik försäkring påverkas bland annat av gårdens skadehistorik och storlek samt av om företaget köper andra tjänster från samma försäkringsbolag. Om gårdens läge är förknippat med salmonellarisk kan också detta förhindra att en försäkring beviljas. Enligt utredning till utskottet har bristerna i försäkringsskyddet lett till allvarlig skuldsättning för företag i samband med salmonellafall. Utskottet anser att nuläget är ohållbart för företag inom svinsektorn och att den högre affärsrisk för svinsektorn som följer av statens verksamhet måste hanteras med metoder som är tillgängliga på skäliga villkor för alla företag inom svinsektorn som omfattas av salmonellakontrollprogrammet. Bristerna i de marknadsmässiga riskhanteringsmetoderna utgör för närvarande ett uppenbart hot mot kontinuiteten i svinföretagens produktionsverksamhet. Granskning av alternativen Aktörerna inom svinsektorn har aktivt sökt alternativa riskhanteringsmetoder. Näringen försökte inrätta en ömsesidig fond, men projektet övergavs på grund av oöverstigliga utmaningar. Fondens verksamhet ansågs ha drag av försäkringsverksamhet, vilket innebar att den omfattande EU-lagstiftningen om försäkringsbolag och tillhandahållande av försäkringar skulle ha blivit tillämplig på verksamheten. Den administrativa bördan och kapitalkraven skulle ha blivit alltför stora med tanke på den planerade småskaliga fonden. Mot denna bakgrund är syftet med propositionen att skapa en riskhanteringslösning för svinsektorn där det huvudsakliga finansieringsansvaret också i fortsättningen bärs av näringen själv och inte av staten. Enligt utredning till utskottet betraktades en överföring av kostnaderna för salmonellaskador till staten inte som ett verkligt alternativ vid beredningen av propositionen. Statens ekonomiska läge bedömdes komma att även framöver sätta strikta gränser för i vilken utsträckning man i statsbudgeten kunde bereda sig på ett svårförutsebart skadebelopp och vilken ersättningsnivå lösningen kunde erbjuda vid skadefall. Motiveringen till det budgetbaserade alternativet är därför beklagligt knapphändig i propositionen. Även grundlagsutskottet fäste uppmärksamhet vid detta när det bedömde om förutsättningarna enligt 87 § i grundlagen var uppfyllda ( GrUU 49/2026 rd Vid jord- och skogsbruksutskottets sakkunnigutfrågning framfördes både rättsliga grunder och ändamålsenlighetssynpunkter som talar för att en fond utanför statsbudgeten inrättas i stället för att budgetekonomiska metoder används. Utskottet omfattar den uppfattning som framfördes vid sakkunnigutfrågningen, enligt vilken utgångspunkten även vid bedömningen av en statligt finansierad riskhanteringsmodell bör vara att svinföretagarna vid en salmonellaskada får ersättning enligt förutbestämda kriterier och utan dröjsmål. Ersättningen får med andra ord inte vara beroende av prövning och måste stå till företagets förfogande utan avsevärda dröjsmål som beror på beslutsprocessen. Annars lindras eller undanröjs inte i någon väsentlig utsträckning de rådande svårigheter som hänför sig till de ekonomiska följderna av produktionsavbrott, de höga saneringskostnaderna och behovet av lånefinansiering. Tvärtom äventyrar osäkerheten kring möjligheten att få ersättning fortfarande tillgången till kredit och kontinuiteten i företagsverksamheten inom svinsektorn. Ersättningsnivån måste vara tillräcklig i förhållande till kostnaderna för skadan. Utskottet omfattar det som framfördes vid sakkunnighörandet, nämligen att ett tillräckligt skadeskydd som erhålls i rätt tid måste göra det möjligt att genomföra en veterinärmedicinskt motiverad sanering från början till slut utan att bristande likviditet tvingar aktören att ge avkall på nödvändiga åtgärder. Utmaningarna med en budgetfinansierad ersättningsmodell gäller för det första finansieringens tillräcklighet och fördelningen av ersättningarna över flera år. Finlands offentliga finanser uppvisar underskott och statens skuldsättning väntas fortsätta. Detta kräver omfattande anpassningsåtgärder av staten under de kommande åren. Utsikterna för de offentliga finanserna skapar ingen grund för att föreskriva om permanenta och till sitt belopp i stor utsträckning oförutsebara ersättningsansvar för staten. Enligt utredning till utskottet ersätts salmonellaskador i Sverige direkt ur statsbudgeten. Där reserveras årligen 4,8 miljoner euro för ersättningar för djursjukdomar, inklusive salmonellaersättningar. Under de senaste åren har anslaget inte räckt till, utan det har årligen behövt höjas för att ersättningarna ska kunna betalas. Exempelvis har en enda hönsgård redan fått över 28 miljoner euro i ersättning 2023—2025, och ersättningar betalas fortfarande till samma hönsgård med anledning av samma salmonellafall. Vid sakkunnigutfrågningen framhölls det allmänt att det är omöjligt att förutse beloppet av ersättningarna för salmonellaskador och därmed storleken på det anslag som behövs för ersättningarna. Det beror dels på variationen i antalet fall, dels på variationen i ersättningsbeloppen, eftersom ersättningarna betalas utifrån de faktiska förlusterna och varierar beroende på svinstallets storlek och produktionsinriktning. Till denna del skiljer sig ersättningarna för salmonellaskador väsentligt från de ersättningar som betalas med stöd av lagen om djursjukdomar (76/2021) och finansieras ur statsbudgeten. De djursjukdomar som omfattas av ersättningar enligt lagen om djursjukdomar förekommer ytterst sällan eller aldrig. Dessutom har ersättningsnivån varit måttlig, och sjukdomsfallen har inte gett upphov till något årligen återkommande, betydande ersättningsansvar. I fråga om salmonellaskador måste den ersättning som finansieras ur statsbudgeten täcka en tillräckligt stor del av kostnaderna för att den förändring av nuläget som eftersträvas genom propositionen ska uppnås. Efter försämringarna i salmonellagruppförsäkringarnas skydd har svinföretagarnas självriskandelar enligt utredning till utskottet blivit så stora att företagen löper en avsevärd risk att gå i konkurs om salmonella förekommer. Om ersättningarna betalas av statliga medel, förutsätter en lösning på problemet att staten ersätter en betydande del av skadorna och att svinföretagarnas självriskandel är liten. Av det som sägs ovan följer att utmaningarna i en ersättningsmodell som grundar sig på statsbudgeten är att skadorna är svåra att förutse både i fråga om kostnader och varaktighet och att det är svårt att säkerställa ett tillräckligt anslag och en tillräcklig ersättningsnivå på lång sikt. Utskottet konstaterar att de ovan nämnda utmaningarna kan bemötas med hjälp av den fondmodell som föreslås i propositionen. I modellen finansieras ersättningarna med avgifter som tas ut av svinföretagarna. Efter den engångskapitalisering på 10 miljoner euro som planeras i budgetpropositionen för 2027 belastar de ersättningar som betalas ur salmonellaskadefonden således inte statsfinanserna. Förvaltningen av skadeavgifterna och ersättningarna kräver dock vissa statliga resurser. Sammantaget anser utskottet att det varken är ändamålsenligt eller hållbart med tanke på statsfinanserna att finansiera ersättningarna av statliga medel. Enligt utskottets uppfattning är det väsentliga vid jämförelsen av riskhanteringsmodeller möjligheten att finansiera ersättningssystemet helt genom avgifter som tas ut hos företagarna inom svinsektorn. Ett andra mål bör enligt utskottet vara en modell där det finns ett samband mellan de avgifter som tas ut och de ersättningar som betalas, så att grunderna för avgifterna är transparenta och uppmuntrar företagen till förebyggande salmonellabekämpning. Utifrån inkommen utredning bedömer utskottet nedan om det är möjligt att ordna finansieringen av ersättningarna helt och hållet med skadeavgifter som tas ut inom svinsektorn genom de alternativ som står till buds inom budgetekonomin. Inom budgetekonomin är den centrala utmaningen hur avgifterna om tas ut av företagarna inom svinsektorn ska intäktsföras till staten och riktas till ersättning för salmonellaskador. Enligt 3 § i lagen om statsbudgeten (423/1988) baserar sig upprättandet av statsbudgeten på bruttobudgetering. Uppskattningarna av de årliga inkomsterna samt anslagen för de årliga utgifterna ska således tas upp till bruttobelopp och hållas åtskilda så att utgifterna inte dras av från inkomsterna och inkomsterna inte från utgifterna. Enligt 3 a § i den lagen kan nettobudgetering endast gälla vissa utgifter som räknas upp i paragrafen. Ersättningar för salmonellaskador eller motsvarande utgifter hör inte till dessa. Enligt paragrafen får skatter eller avgifter av skattenatur inte heller beaktas som inkomster vid nettobudgetering. Utskottet anser att den utredning det fått är välgrundad. Enligt den är nettobudgetering således inte ett möjligt alternativ som en riskhanteringslösning för svinsektorn där sektorn ansvarar för finansieringen. I en verksamhetsmodell som grundar sig på en skatt eller en avgift av skattenatur, såsom salmonellaskadeavgiften, hänför sig utmaningarna till att statliga skatter i princip är allmänna medel och att deras användningsändamål således inte är begränsat. Vissa lagstadgade öronmärkningar finns dock i fråga om tillsynsavgifter för myndighetstillsyn som budgeteras under momentet ”Övriga inkomster av skattenatur”. De centrala målen för salmonellafonden gäller tryggandet av en effektiv salmonellakontroll, men det är inte fråga om sådana avgifter för myndighetstillsyn som avses ovan. Utskottet anser att de ersättningsavgifter som tas ut av aktörerna inom sektorn måste kunna kanaliseras till ersättningar i sin helhet. I annat fall är avgiften av skattenatur endast en ny kostnadsbelastning utöver kostnaderna för salmonellaskadekontrollen för en sektor som redan nu lider av allvarliga lönsamhetsproblem. Avsikten med modellen med en salmonellaskadefond är att säkerställa att skadeavgifterna i genomsnitt motsvarar nivån på de ersättningar som betalas ur fonden. Om de genomsnittliga ersättningarna bedöms överstiga inflödet av fondavgifter, kan fondens styrelse antingen föreslå att fondavgifterna höjs eller lägga fram förslag till åtgärder för att minska de ersättningar som betalas för skadorna. När fondens kapital överstiger 20 miljoner euro avbryts uppbörden av skadeavgifterna. Acceptansen för salmonellaskadeavgifterna ökar genom möjligheten att koppla samman de särskilda avgifterna av skattenatur med de fördelar som sektorn får. Det motiverar sektorn att betala avgifterna i rätt tid och till fullt belopp samt att effektivt bekämpa salmonella. En styrka hos fondmodellen är att den uppmuntrar företagen inom sektorn att sörja för effektiva åtgärder för att bekämpa salmonella, eftersom de själva kan påverka avgifterna. Enligt utredning till utskottet har en fondlösning i andra länder, exempelvis Nederländerna, i praktiken lett till färre sjukdomsfall. Det går inte att med säkerhet säga vad detta beror på, men det är möjligt att aktörerna genom sina egna åtgärder minskar risken för sjukdomsutbrott, om förekomsten av sådana utbrott leder till att avgifterna höjs.Utskottet anser att detta är en synnerligen vägande omständighet som talar för fondmodellen. Utmärkande för salmonellaskador är att det är svårt att förutse när de inträffar, hur stora kostnader de medför och över hur många år kostnaderna fördelas. Det genomsnittliga årliga ersättningsansvaret kan uppskattas med rimlig säkerhet. I propositionen föreslås att salmonellaskadeavgiften dimensioneras just utifrån det genomsnittliga årliga ersättningsansvaret. De ersättningsutgifter som faktiskt realiseras under ett visst år kan däremot inte förutses. Enligt utredning till utskottet har de faktiska ersättningsutgifterna varierat mellan 2 och 12 miljoner euro per år. Bakom den årliga variationen ligger två av varandra oberoende faktorer. För det första varierar antalet smittfall från år till år. Under ett enskilt år kan fallen vara flera eller inga alls. Dessutom varierar ersättningsutgifterna för ett enskilt fall avsevärt beroende på svinstallets storlek och produktionsinriktning, eftersom ersättningarna betalas utifrån de faktiska förlusterna. Ett enskilt fall kan också medföra stora ersättningsutgifter under flera år. I synnerhet saneringar av suggstall blir mycket kostsamma. Ersättningsutgifterna för ett enskilt fall kan uppgå till flera miljoner euro, och exempelvis samtidig smitta i två stora suggstall kan trots ersättningstaket leda till ersättningar på cirka 15 miljoner euro under ett år. Utskottet anser att de potentiellt höga årliga utgifterna och svårigheterna att förutse dem starkt talar för en försäkringsliknande lösning som grundar sig på en fondmodell. Enligt utredning till utskottet bör bedömningen av hur väl metoderna inom budgetekonomin lämpar sig uttryckligen utgå från den årliga variationen i de realiserade ersättningarna, inte nivån på det genomsnittliga årliga ersättningsansvaret. Utskottet anser att detta är en logisk utgångspunkt. I utredningen granskas om de metoder som ingår i statsbudgetförfarandet erbjuder sådan flexibilitet som krävs när ersättningsanslag ska bindas för flera år och beloppet är svårt att förutse. Dessutom finns det skäl att bedöma om de anslag som behövs för ersättningarna kan göras tillgängliga vid skadefall så snabbt att man kan undvika överskuldsättning och konkurser bland svinföretagarna. Enligt utredning till utskottet är det i praktiken inte ett möjligt alternativ att reservera ett årligt fast anslag för ersättning av salmonellaskador, om målet är sådana förbättringar jämfört med nuläget som kan uppnås genom den föreslagna fondmodellen. Enligt 7 § 1 mom. i lagen om statsbudgeten får ett fast anslag inte överskridas eller överföras till ett senare finansår. Tilläggsbudgetförfarandet kan å sin sida endast användas för plötsliga och oförutsedda utgifter. Enligt utskottets uppfattning lämpar sig ett tilläggsbudgetförfarande inte för sådana lagstadgade utgifter som regelmässigt är svåra att förutse och som skulle kräva att tilläggsbudgetar används kontinuerligt. Ett fast anslag måste användas under just det finansår för vilket det har beviljats. Den outnyttjade delen kan inte användas efter finansårets utgång. Enligt 7 § 3 mom. i lagen om statsbudgeten får inte heller ett reservationsanslag överskridas, men det får enligt vad som beslutas i samband med budgeten överföras till det finansår eller de två finansår som följer efter finansåret. Reservationsanslag används typiskt för finansiering av fleråriga investeringsprojekt, eftersom de minskar behovet av att på förhand uppskatta den exakta årliga fördelningen av de totala utgifterna. Dessutom lämpar sig reservationsanslag väl för sådana understöd och stöd enligt prövning för vilka medel binds vid en viss tidpunkt och utbetalningen sker under flera år. Budgetering av anslaget för ersättning för salmonellaskador som reservationsanslag är inte förenlig med föreskrifterna om upprättande av budgeten, eftersom grunderna för bestämmande av utgifterna baserar sig på förpliktande lagstiftning och riksdagen inte har prövningsrätt i fråga om utgiftens exakta belopp eller betalningstidpunkt när den fattar sitt årliga budgetbeslut. Dessutom skulle en period på högst tre år inte vara tillräcklig för att jämna ut en variation där ersättningsnivåerna skulle kunna vara mångdubbelt högre än anslagsnivån. I fondmodellen har kapitalbufferten och den föreslagna upplåningsbefogenheten däremot dimensionerats uttryckligen för att täcka plötsliga och stora utgiftsbehov, vilket motsvarar finansieringens försäkringsliknande karaktär. Förslagsanslag används för sådana lagstadgade utgifter som finansieras ur budgeten och vars exakta belopp inte kan förutses på ett tillförlitligt sätt. Enligt 7 § 2 mom. i lagen om statsbudgeten kan tillstånd till överskridning av förslagsanslag medges, om överskridningen grundar sig på ett lagstadgat behov och om behovet av anslag inte kan tillgodoses på något annat sätt. Ett förslagsanslag får inte överföras till senare finansår. Utifrån inkommen utredning anser utskottet att de centrala problemen med ett förslagsanslag anknyter till en tillräcklig anslagsnivå och till att salmonellaersättningarna betalas i rätt tid. Ett centralt problem i nuläget är att självriskandelen i salmonellagruppförsäkringarna har blivit så stor att företagen löper en avsevärd risk att gå i konkurs om salmonella förekommer. Om ett förslagsanslag används för utbetalning av ersättningarna, förutsätter skapandet av ett trovärdigt ersättningssystem att staten har ett omfattande ansvar för finansieringen av ersättningarna. Såsom framhållits ovan är det av budgettekniska skäl inte möjligt att direkt kanalisera svinsektorns egen finansiering till ersättningssystemet. En hög självrisk för svinföretagarna skulle å sin sida inte innebära någon väsentlig förbättring av nuläget. Om ersättningsutgifterna förvaltas genom ett förslagsanslag finns ingen möjlighet att begränsa kostnadstrycket på statsbudgeten vid ett allvarligt sjukdomsläge och det möjliggör inte heller att svinsektorn ansvarar för finansieringen av salmonellaersättningarna. Det är möjligt att använda en tilläggsbudget i en statligt finansierad modell som baserar sig på förslagsanslag. Det är också möjligt att överskrida ett förslagsanslag med tillstånd av statsrådets finansutskott eller, beroende på överskridningens storlek, utifrån ett utlåtande av finansministeriet. Att överskrida ett förslagsanslag genom en tilläggsbudget eller ett överskridningstillstånd är ett väsentligt tyngre förfarande än den föreslagna fondmodellen, där upp till 20 miljoner euro i kapital reserveras i salmonellaskadefonden för plötsliga stora utgiftsbehov. Dessutom föreslås fonden få rätt att ta upp lån, vilket innebär att eventuella likviditetsproblem kan hanteras genom upplåning. Som fördelar med fonder utanför statsbudgeten har allmänt betraktats deras självständiga verksamhet, flexibiliteten i användningen av medel och möjligheten att binda samman vissa inkomster och utgifter. I synnerhet funktioner som förutsätter beredskap för betydande och svårkalkylerade utgifter som eventuellt inte faller ut överhuvudtaget, kan förutsätta att en fond inrättas. Likaså kan avsättning av betydande penningsummor för förutsägbara behov förutsätta fondering. (RP 1/1998 rd, s. 58 och 140). När det gäller salmonellaskadefonden kan särskild vikt dessutom fästas vid fondens snabba reaktionsförmåga jämfört med exempelvis tilläggsbudgetförfarandet. Utskottet anser att de ovan nämnda fördelarna uppnås genom att det inrättas en salmonellaskadefond av den typ som föreslås i propositionen. Dessa fördelar kan inte uppnås genom de alternativ som finns inom budgetekonomin. Vid sin helhetsbedömning utifrån ministeriets utredning ser utskottet i praktiken ingen annan lösning för att ordna svinföretagarnas riskhanteringsmodell än att inrätta en fond utanför statsbudgeten. Utskottet konstaterar utifrån inkommen utredning och sakkunnigutfrågningen att de budgetekonomiska redskapen inte lämpar sig för förvaltningen av ersättningar som betalas med anledning av salmonellaskador. Metoderna kan inte anses vara tillräckliga för att uppfylla de krav som ställs på en riskhanteringsmodell som stöder salmonellabekämpningen. Kraven gäller att svårförutsebara skador ska ersättas på en tillräcklig nivå och snabbt, oberoende av bristen på statliga medel, tidsplanerna för budgetförfarandet och de faktorer som begränsar användningen av anslag. Särskilt viktigt är det att sektorns egen finansiering kan kanaliseras till riskhanteringen och att sektorn uppmuntras att förebygga salmonellaskador. Utskottet ansåg att det efter grundlagsutskottets utlåtande ( GrUU 49/2026 rd I sitt utlåtande om jord- och skogsbruksutskottets utkast till betänkande ( GrUU 71/2026 rd Grundlagsutskottet bedömer i sitt utlåtande också vilka metoder som lämpar sig för förvaltningen av ersättningsanslagen. Enligt grundlagsutskottets uppfattning är flerårig budgetering eller användning av reservationsanslag inte oproblematiska metoder i samband med den föreslagna regleringen, med beaktande av uppgifterna om den stora variationen i de årliga ersättningsutgifterna, om att enskilda ersättningsutgifter uppkommer oväntat och om att en enskild utgift kan vara betydande. Enligt grundlagsutskottets uppfattning skulle det vara problematiskt att fastställa en ändamålsenlig realistisk storlek på anslagen för fleråriga anslag, reservationsanslag och förslagsanslag. Mot bakgrund av den kompletterande utredning som erhållits kan det enligt grundlagsutskottets uppfattning på ovan anförda grunder bedömas att de metoder som står till buds inom budgetekonomin inte lämpar sig väl för skötseln av uppgiften på det sätt som avses i förarbetena till grundlagen. (GrUU 71/2026 rd) Grundlagsutskottet fäste också uppmärksamhet vid andra förutsättningar för att inrätta en fond utanför budgeten. Statens bestående uppgifter kan ovillkorligen förutsätta att en fond inrättas i sådana fall då det är svårt att förutse eventuella betydande utgiftsposter. Grundlagsutskottet ansåg att villkoret uppfylls i fråga om salmonellaskadefonden. Enligt utredning till utskottet kan beloppet av de salmonellaskador som ska ersättas variera mellan 1,6 och 12,5 miljoner euro. I propositionen konstateras det att med beaktande av de föreslagna självriskerna och ersättningstaken för ersättningar som betalas ur fonden uppskattas de årliga ersättningarna inte ens i ett ogynnsamt sjukdomsläge överstiga 15 miljoner euro per år. I en utredning till grundlagsutskottet konstateras det dock att ersättningsutgifterna under ett enskilt år kan stiga till tiotals miljoner euro, även om genomsnittet för flera år är väsentligt lägre. Därmed ger den utredning som grundlagsutskottet fått inte någon helt klar bild av vilka ersättningsansvar fonden är avsedd att kunna fullgöra och hur dessa ersättningar ska finansieras. ( GrUU 71/2026 rd Enligt utredning till jord- och skogsbruksutskottet grundar sig propositionens konsekvensbedömningar på sinsemellan olika uppskattningar av variationsintervallet för salmonellakostnaderna och det genomsnittliga årliga beloppet. Uppskattningarna påverkas av hur lång skadehistorik och vilka andra parametrar som används i simuleringarna. Valet av tidsperiod påverkar exempelvis vilken vikt den större ökningen av antalet sjukdomsfall kring skiftet mellan 2010- och 2020-talen får i modelleringsresultaten. Förslagen i propositionen grundar sig på en av Naturresursinstitutet simulerad ackumulerad ersättning som beskriver fondens betalningsansvar och som baserar sig på skadefall under 2016—2025. I simuleringen har uppgifter om salmonellafall från en något längre tidsperiod beaktats än i Naturresursinstitutets tidigare scenarier. Dessutom har den senaste tidens nedåtgående trend i salmonellakostnaderna och antalet svin beaktats, medan ett avvikande salmonellafall har lämnats obeaktat. Enligt utredning är sannolikheten för att fondens ersättningsansvar uppgår till 15 miljoner euro per år mindre än en procent enligt det scenario som valts som grund för lagförslaget. Enligt ett annat scenario som aktualiserades under beredningen kan det årliga ersättningsbeloppet stiga till över 20 miljoner euro. Enligt det senare scenariot är sannolikheten 9 procent för att ersättningsutgifterna under ett år överstiger 13 miljoner euro. Eftersom det under beredningen av fonden har gjorts flera olika modeller som alla är förenade med osäkerhet, har det i samband med riksdagsbehandlingen konstaterats att fondens ersättningsansvar i en mycket osannolik situation kan stiga till 20—30 miljoner euro per år. Grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande ( GrUU 71/2026 rd Enligt grundlagsutskottet är det inte helt klart hur fondens ersättningsansvar ska hanteras i den osannolika situation där ersättningsutgifterna något år överstiger 30 miljoner euro. Grundlagsutskottet fäster uppmärksamheten vid att uppbörden av salmonellaskadeavgiften enligt 25 § 1 mom. i lagförslaget ska inledas på nytt efter utgången av det år då systemets kapital den sista dagen i november understiger 20 miljoner euro. Enligt grundlagsutskottets uppfattning syftar propositionen till att eventuella ersättningar som överstiger fondens kapital ska betalas genom att salmonellaskadeavgift tas ut. Detta begränsas dock tidsmässigt av den bindande tidsfristen i 25 § 1 mom. för att inleda uppbörden av avgiften på nytt. Jord- och skogsbruksutskottet bör ytterligare bedöma om bestämmelsen om att inleda uppbörden av avgiften på nytt behöver ändras med tanke på situationer där fondens årliga ersättningsansvar överstiger fondens kapital. ( GrUU 71/2026 rd I propositionen och i en utredning till utskottet bedöms det föreslagna systemet, som omfattar ett maximibelopp för fondens kapital på 20 miljoner euro och en upplåningsfullmakt på 10 miljoner euro, vara tillräckligt för att förhindra att fonden får betalningssvårigheter. Enligt utredningen är en central uppgift för fondens styrelse att trygga fondens likviditet genom att följa den ackumulerade ersättningen, utvecklingen av fondens kapital och inflödet av salmonellaskadeavgifter. Fondens styrelse bedömer vilken nivå på salmonellaskadeavgifterna som i genomsnitt motsvarar fondens ersättnings- och betalningsansvar. Om den genomsnittliga årliga nivån på ersättningsansvaret stiger, reagerar man på situationen genom att höja salmonellaskadeavgifterna. För att lösa plötsliga och tillfälliga likviditetsproblem föreslås fonden få upplåningsfullmakt. För att trygga likviditeten på längre sikt kan fondens styrelse dessutom bedöma om självriskandelarna bör höjas eller ersättningstaket sänkas. Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att det är fråga om lagstadgade ersättningar och att en ändring av grunderna för ersättningarna på det sätt som beskrivs ovan kräver att en proposition med ändringsförslagen lämnas till riksdagen. En ökning av antalet salmonellafall och en därav följande ökning av salmonellafondens ersättningsutgifter motverkas också genom åtgärder för bekämpning av salmonella. Om antalet fall ökar ska Livsmedelsverket utreda eventuella orsaker till förändringen och huruvida bestämmelser och förvaltningsbeslut har följts på gårdarna i fråga. Vid behov kan Livsmedelsverket föreslå ändringar i bestämmelser på lägre nivå än lag om bekämpning av salmonellasmitta. Utskottet uppmärksammar också bestämmelsen i 18 § i lagförslaget, enligt vilken rätten till ersättning ur salmonellafonden, beroende på hur allvarlig försummelsen är, förloras helt eller delvis om svinföretagaren det år när salmonellan konstaterades eller under de fem åren före det har försummat att iaktta lagen om identifiering och registrering av djur (1061/2021), de bestämmelser som utfärdats med stöd av den, de författningar om djurhälsa som avses i 3 § 1 mom. 1 punkten i lagen om djursjukdomar samt vissa centrala bestämmelser och föreskrifter om införsel. Rätten till ersättning går även förlorad om svinföretagaren när denne förvärvade djuret eller annan egendom visste eller, med beaktande av omständigheterna, borde ha vetat att djuret led av eller bar på salmonella eller att egendomen var kontaminerad. Att ersättning vägras på grund av eventuella försummelser grundar sig på kraven i EU:s regler om statligt stöd. Samtidigt bidrar det till bekämpningen av salmonella och dämpar därigenom också indirekt ökningen av ersättningsbeloppen. Genom de åtgärder som beskrivs ovan kan man i princip förhindra att fonden får betalningssvårigheter till följd av en kraftig ökning av antalet fall och ersättningsbeloppen och därigenom trygga kontinuiteten i fondens verksamhet. Det är dock teoretiskt möjligt att ersättningsutgifterna överstiger 30 miljoner euro och att fonden får betalningssvårigheter. Grundlagsutskottets oro över att regleringsinstrumenten inte är tillräckliga är således motiverad. Enligt utredning till jord- och skogsbruksutskottet behöver bestämmelsen om betalning av ersättningar ändras så att det blir tydligt att ett eventuellt likviditetsproblem i fonden inte medför någon skyldighet för staten att kapitalisera fonden genom extra anslagsöverföringar ur statsbudgeten. Utskottet föreslår att betalningen av salmonellaskadeersättningar ska kunna skjutas upp till dess att fondens likviditet har återställts genom medel som influtit i form av avgifter eller genom upplåning. Den föreslagna ändringen leder endast i ytterst exceptionella situationer till att betalningen av ersättningar skjuts upp. När ett skadefall inträffar betalas ersättning ur fonden i vilket fall som helst med en viss fördröjning. Exempelvis uppkommer saneringskostnaderna, som ofta är det beloppsmässigt största ersättningsslaget, successivt i takt med att saneringen framskrider. Ersättning för dessa kostnader kan betalas först mer än ett år efter skadefallet. Detta innebär att skadefallen och de betalningar som hänför sig till dem ofta infaller under olika kalenderår. När ersättningarna för ett visst skadefall förfaller till betalning kan en del av följande års salmonellaskadeavgifter redan ha influtit till fonden. Detta minskar behovet av betydande uppskov i en situation där ett exceptionellt stort antal skador skulle inträffa under ett enskilt år. När det gäller den situation som grundlagsutskottet nämner, där fondens kapitalgräns på 20 miljoner euro har uppnåtts och det följande året direkt med stöd av den föreslagna lagen är ett avgiftsfritt år, kommer fondens kapital sannolikt att överstiga 20 miljoner euro när det avgiftsfria året börjar. Det beror på att ett överskridande av kapitalgränsen inte påverkar uppbörden av avgifterna under samma år, utan skadeavgifterna tas ut till fullt belopp. Uppbörden av avgifterna avbryts först året efter det att kapitalgränsen överskreds. Om kapitalet exempelvis vid ingången av ett visst år, då det avgiftsfria året börjar, uppgår till 22 miljoner euro, kan kapitalet och lånen sammanlagt uppgå till 32 miljoner euro. Det avgiftsfria året innebär att avgifter till ett belopp av cirka fyra miljoner euro inflyter till fonden först följande år. Om bestämmelserna om inflödet av medel till fonden och upplåningsfullmakten i framtiden visar sig vara underdimensionerade, eller om det avgiftsfria året efter det att kapitalgränsen överskridits i någon ytterst exceptionell situation leder till ett likviditetsproblem för fonden och till ett behov av att skjuta upp betalningen av ersättningar oskäligt länge, kan situationen hanteras genom att en proposition lämnas till riksdagen. Syftet med propositionen kan vara att trygga fondens likviditet med de åtgärder som beskrivs ovan eller att göra det möjligt att ta ut avgifter trots det avgiftsfria året. Utskottet anser att möjligheten att skjuta upp betalningen av skadeersättningar i detta skede är en lämplig lösning, med beaktande av att en riskhanteringslösning som finansieras av svinsektorn själv inte med fog kan bygga på överdimensionerade skadeavgifter som tas ut på förhand. Dessutom bör det beaktas att syftet med det avgiftsfria året är att uppmuntra företagen inom svinsektorn till effektiv salmonellabekämpning och därigenom till att minimera salmonellaskadorna. Om dessa incitament frångås, försvagas de viktiga fördelar som eftersträvas genom inrättandet av en fond som står utanför statsbudgeten. DETALJMOTIVERING Lagen om salmonellaskadefonden inom svinsektorn 2 kap. Salmonellaskadeavgiften 9 §. Uppbörd av salmonellaskadeavgifter samt ränta. Enligt 9 § i lagförslaget ska salmonellaskadeavgiften betalas senast på förfallodagen. För en salmonellaskadeavgift som har betalats för sent betalas dröjsmålsränta, och dessutom är salmonellaskadeavgiften direkt utsökbar. Enligt utredning till utskottet är det, utöver de ovannämnda bestämmelser som effektiviserar betalningsskyldigheten, motiverat att i lagförslaget ta in en bestämmelse som gör det möjligt att förhindra att ersättning betalas till fullt belopp när ersättningstagaren har förfallna salmonellaskadeavgifter. En sådan reglering tryggar fondens finansieringsbas och främjar likabehandlingen av de betalningsskyldiga. På grundval av det ovanstående föreslår utskottet ett nytt 4 mom. i 9 § i lagförslaget. Enligt momentet får Livsmedelsverket kvitta förfallna fordringar på salmonellaskadeavgifter och dröjsmålsräntan på dem mot ersättning som betalas ur salmonellaskadefonden. 3 kap. Ersättning av kostnader och förluster som föranleds av salmonella 17 §. Begränsningar som gäller kostnader och förluster som berättigar till ersättning. I paragrafen föreslås bestämmelser om begränsningar av de kostnader och förluster som berättigar till ersättning. Enligt propositionen grundar sig de föreslagna begränsningarna huvudsakligen på de regler om statligt stöd som tillämpas inom jordbrukssektorn. Ersättning som betalas ur salmonellaskadefonden är sådant statligt stöd som avses i artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och som i enlighet med artikel 108.3 i det fördraget ska anmälas till Europeiska kommissionen, om stödordningen inte uppfyller kraven i någon så kallad gruppundantagsförordning. Europeiska kommissionen granskar förhandsanmälda stödordningar utifrån EU:s grundfördrag och olika sektorsspecifika eller övergripande riktlinjer för statligt stöd för att bedöma om stödet är förenligt med EU:s inre marknad. Det föreslagna fondsystemet gäller i princip sådant stöd som avses i Europeiska unionens riktlinjer för statligt stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden (2022/C 485/01), det vill säga stöd för kostnaderna för förebyggande, kontroll och utrotning av djursjukdomar och stöd för att kompensera för skador orsakade av djursjukdomar (stöd enligt del II, kap. 1.2.1.3). Av EU:s regler om statligt stöd inom jordbrukssektorn följer att statligt stöd i regel inte får beviljas ett sådant företag i svårigheter som avses i artikel 2.59 i kommissionens förordning (EU) 2022/2472 genom vilken vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I de ovannämnda riktlinjerna anges dock vissa undantag. Enligt 17 § 1 mom. 1 punkten i lagförslaget kan stöd betalas också till ett företag i svårigheter, om företagets svårigheter har orsakats uttryckligen av det salmonellautbrott som ligger till grund för ersättningen. Enligt utredning till utskottet gäller möjligheten ersättning enligt 10, 11, 14 och 15 § i lagförslaget. Ett sådant undantag kan dock inte tillämpas på den ersättning som avses i 13 § i lagförslaget. Utskottet föreslår därför en precisering enligt vilken ersättning enligt 10, 11 och 14 § betalas också till företag i svårigheter, om sjukdomsutbrottet är orsaken till att företaget hamnat i svårigheter. Under motsvarande förutsättningar kan efter prövning också sådan tilläggsersättning för förlust av täckningsbidrag som avses i 15 § i lagförslaget betalas. 19 §. Myndighet som fattar beslut och förfarandet för ansökan om ersättningar. Med anledning av grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 71/2026 rd) och av de skäl som närmare framgår ovan föreslår utskottet en bestämmelse i 6 mom. enligt vilken Livsmedelsverket får skjuta upp betalningen av ersättningar till dess att fondens likviditet har återställts genom medel som influtit i form av avgifter eller genom upplåning. Syftet med bestämmelsen är att bereda sig på en situation som utifrån vad som nu är känt är osannolik och där fondens kapital och den föreslagna upplåningsfullmakten på 10 miljoner euro inte räcker till för att trygga fondens likviditet vid exceptionellt stora ersättningsutgifter. Det föreslås att paragrafens rubrik preciseras på motsvarande sätt. 5 kap. Särskilda bestämmelser 28 §. Ändringssökande. I paragrafen föreslås bestämmelser om sökande av ändring i Livsmedelsverkets beslut om salmonellaskadeavgift. Paragrafens 1 mom. gäller begäran om omprövning. Utskottet föreslår att bestämmelsen preciseras så att begäran om omprövning som första rättsmedel endast gäller skadeavgiften och beviljandet av ersättning. Ändring i ett beslut om återkrav av ersättning eller statens regressrätt får däremot sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet med bestämmelserna i 2 mom. 31 §. Ikraftträdande. Enligt utredning till utskottet förutsätter betalningen av ersättningar enligt den föreslagna lagen att Europeiska kommissionen godkänner det statliga stöd som ingår i ersättningssystemet såsom förenligt med den inre marknaden. Utskottet föreslår därför att 1 mom. i ikraftträdandebestämmelsen preciseras så att ersättning enligt den föreslagna lagen får betalas först efter det att Europeiska kommissionen har godkänt stödordningen. FÖRSLAG TILL BESLUT Jord- och skogsbruksutskottets förslag till beslut: Riksdagen godkänner lagförslaget i proposition RP 101/2026 rd med ändringar. (Utskottets ändringsförslag) Utskottets ändringsförslag Lag om salmonellaskadefonden inom svinsektorn I enlighet med riksdagens beslut, tillkommet på det sätt som bestäms i 87 § i grundlagen, föreskrivs: 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Tillämpningsområde och syfte För det skadeskydd som gäller salmonella tas ut avgifter hos svinföretagare för salmonellaskadefonden inom svinsektorn ( salmonellafonden I denna lag föreskrivs om ersättning till svinföretagare för kostnader och förluster som orsakas av salmonella ur salmonellafonden samt om salmonellafondens verksamhet och medel. Syftet med lagen är att främja hanteringen av salmonellarisken inom primär jordbruksproduktion. 2 § Definitioner I denna lag avses med 1) svin Sus scrofa, 2) svinföretagare EU:s djurhälsoförordning 3) salmonella 4) djurregister 5) djurhållar- och djurhållningsplatsregister 6) djurhållningsplats 3 § Salmonellafondens förvaltning Salmonellafonden är en fond som är underställd jord- och skogsbruksministeriet och som står utanför statsbudgeten. Ministeriet har rätt att av fonden få de uppgifter och utredningar som ministeriet behöver. Jord- och skogsbruksministeriet godkänner salmonellafondens resultatmål på framställning av fondens styrelse. Den högsta beslutanderätten i salmonellafonden utövas av fondens styrelse. 4 § Salmonellafondens medel och användningsändamålen för medlen Salmonellafondens medel består av de salmonellaskadeavgifter som intäktsförs i salmonellafonden. Salmonellafondens medel består även av överskott från tidigare räkenskapsperioder samt av återbetalningar av ersättningar som betalats ur fonden jämte ränteposter och andra poster i anslutning till dem. Salmonellafonden kan även bestå av medel som överförts från statsbudgeten och av medel som erhållits som donationer eller i skadeersättningar. Salmonellafondens medel används för betalning av de ersättningar och arvoden som avses i denna lag, för fondens skuldhanteringsutgifter och för de nödvändiga kostnader för fondens verksamhet som fondens styrelse har fastställt. Salmonellafonden har inte rätt att placera fondens tillgångar. 5 § Salmonellafondens upplåning För att finansiera de ersättningar som betalas ur fonden kan salmonellafonden med statsrådets tillstånd och på de villkor som statsrådet bestämmer ta upp lån som sammanlagt och samtidigt inte får överskrida 10 miljoner euro. Staten ansvarar för de lån som avses i 1 mom. Statskontoret har till uppgift att ordna den upplåning som avses i 1 mom., besluta om närmare villkor för upplåningen och vidta övriga åtgärder i anknytning till salmonellafondens upplåning. 2 kap. Salmonellaskadeavgiften 6 § Betalningsskyldighet och salmonellaskadeavgiftens storlek Svinföretagare ska betala en årlig salmonellaskadeavgift på basis av de antal slaktsvin och grisar på djurhållningsplatserna som de har ansvarat för föregående år. Den avgift som baserar sig på antalet slaktsvin beräknas genom att den avgift på 2,50 euro som tas ut per slaktsvin multipliceras med det största antal slaktsvin som var över 3 och under 8 månader gamla som svinföretagaren enligt uppgifterna i djurregistret hade under föregående kalenderår första dagen i en månad. Den avgift som baserar sig på antalet grisar beräknas genom att den avgift på 5,00 euro som tas ut per gris multipliceras med det största antal grisar som var högst 3 månader gamla som svinföretagaren enligt uppgifterna i djurregistret hade under föregående kalenderår första dagen i en månad. Som salmonellaskadeavgift betalas det sammanlagda beloppet av de avgifter som föreskrivs i 2 och 3 mom. 7 § Betalningsskyldigheten efter att verksamheten inletts eller avslutats eller svinföretagaren bytts Svinföretagarens skyldighet att betala salmonellaskadeavgiften inträder det kalenderår som följer på det år under vilket verksamheten inleddes. Skyldigheten att betala en årlig salmonellaskadeavgift för svinen på djurhållningsplatsen upphör i slutet av det år när verksamheten på djurhållningsplatsen avslutats och den svinföretagare som ansvarar för djurhållningsplatsen har lämnat de anmälningar till djurhållar- och djurhållningsplatsregistret samt djurregistret som krävs enligt EU:s djurhälsoförordning. Om verksamheten fortsätter men svinföretagaren byts eller företagsformen ändras, upphör den förra svinföretagarens betalningsskyldighet i slutet av det år när förändringen skedde och de anmälningar till djurhållar- och djurhållningsplatsregistret samt djurregistret som krävs enligt EU:s djurhälsoförordning gjordes. Den nya svinföretagarens betalningsskyldighet gäller från ingången av följande år, och salmonellaskadeavgiften betalas det första fulla verksamhetsåret på basis av det antal svin som den förra svinföretagaren ansvarade för det föregående året. 8 § Avgiftsmyndighet För uppbörd och uttagning av salmonellaskadeavgifter ansvarar Livsmedelsverket. 9 § Uppbörd av salmonellaskadeavgifter samt ränta Salmonellaskadeavgiften uppbärs i två rater. Avgiften ska betalas senast på den förfallodag som Livsmedelsverket har fastställt i avgiftsbeslutet. Förfallodagen för den första raten ska vara senast den sista dagen i juni och förfallodagen för den senare raten senast den sista dagen i oktober. Betalningsbeslutet ska sändas till den betalningsskyldiga senast två månader före förfallodagen. För en salmonellaskadeavgift som har betalats efter förfallodagen ska betalas dröjsmålsränta. Bestämmelser om beräkning av dröjsmålsränta finns i lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995). Bestämmelser om salmonellaskadeavgiftens direkta utsökbarhet utan utsökningsgrund föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). En salmonellaskadeavgift inklusive dröjsmålsränta som är obetald efter förfallodagen kan tas ut så att beloppet dras av från den ersättning som med stöd av denna lag ska betalas till den betalningsskyldiga svinföretagaren. 3 kap. Ersättning av kostnader och förluster som föranleds av salmonella 10 § Ersättning för svin som avlivats Om salmonella konstateras hos svin som hålls på djurhållningsplatsen, har svinföretagaren rätt att få ersättning ur salmonellafonden för de svin under företagarens ansvar som avlivats eller slaktats på grund av salmonella, som det enligt ett utlåtande av Livsmedelsverket som lämnats innan de ovannämnda åtgärderna vidtagits har varit motiverat att avliva eller slakta svinen med tanke på bekämpningen av sjukdomen. I ersättning betalas svinets genomsnittliga marknadsvärde minskat med en självriskandel på 10 procent. Om det djur för vilket ersättning betalas kan utnyttjas i sin helhet eller delvis, ska djurets återstående bruksvärde avdras från det genomsnittliga marknadsvärdet innan självriskandelen beräknas. Med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom. betalas ersättning inte för minigrisar eller mikrogrisar, hägnade vildsvin och minst 8 månader gamla galtar. Närmare bestämmelser om beräkningen av det genomsnittliga marknadsvärdet utfärdas genom förordning av statsrådet. 11 § Ersättning för djurhållningsplatsens saneringskostnader Om det på den djurhållningsplats för svin som svinföretagaren ansvar för konstateras salmonella, ersätts ur salmonellafonden som saneringskostnader: 1) kostnader för arbete i anslutning till avlivning av djur, bortskaffande av djur samt planering och utförande av åtgärder och undersökningar som gäller rengöring och desinficering av djurstallar, 2) kostnader för anordningar och utrustning samt redskap och ämnen som används för genomförandet de åtgärder som avses i 1 punkten, 3) sådana produkter, ämnen, varor, föremål och konstruktioner som det för att effektivt lyckas bekämpa sjukdomen har varit nödvändigt att bortskaffa eller hantera dem så att de har skadats eller blivit oanvändbara. Till den svinföretagare som ansvarar för djurhållningsplatsen betalas ersättning för kostnaderna minskade med en självriskandel på 10 procent och för den förstörda eller skadade egendomens marknadsvärde minskat med motsvarande självriskandel. Om den skadade egendomen fortfarande kan användas avdras det återstående bruksvärdet från egendomens marknadsvärde innan självriskandelen beräknas. Självrisken är dock 20 procent ifall det är mindre än två år sedan ett beslut om förhindrade av spridning av sjukdom som fattats om djurhållningsplatsen med stöd av lagen om djursjukdomar upphävdes, och beslutet hade fattats på grund av en salmonellasmitta som på basis av helgenomsekvensering var av samma salmonellastam. 12 § Villkor för ersättning av saneringskostnader Som saneringskostnader ersätts endast de kostnader som föranleds företagaren inom ett år från den tidpunkt då svinen på djurhållningsplatsen avlivades eller, om de inte avlivats, från den tidpunkt då åtgärderna för att utrota salmonellan vidtogs. Tidsfristen är dock två år för de djurhållningsplatser där det hålls grisande suggor. Ett villkor för betalning av ersättning är att det har gjorts upp en saneringsplan för djurhållningsplatsens sanering och att den som har gjort upp planen har lämplig utbildning och på annat sätt erhållit tillräckligt kunnande för detta. Ersättning för kostnader för en sådan upphandling i anslutning till sanering som överskrider 10 000 euro förutsätter dessutom att det på ett ändamålsenligt sätt har begärts ett tillräckligt antal anbud med tanke på upphandlingens syfte och mål och att det anbud som totalekonomiskt sett är det mest fördelaktiga eller som har det lägsta priset har antagits. En upphandling får inte delas upp eller beräknas med exceptionella metoder eller kombineras med en annan upphandling på ett artificiellt sätt i syfte att undgå begäran om anbud. Undantag från kraven i fråga om upphandling kan dock göras när beslutet om ersättning fattas, om det är möjligt att på annat sätt försäkra sig om att kostnaderna är skäliga. Arbete som utförs av en person som är en sådan lantbruksföretagare som avses i lagen om pension för lantbruksföretagare (1280/2006), en sådan företagare som avses i lagen om pension för företagare (1272/2006) eller en i de nämnda lagarna avsedd familjemedlem till en sådan person eller en person som hör till företagets personal kan ersättas endast om svinföretagaren med uppgifter om begärda anbud eller om löner som betalats eller på något annat sätt kan visa att beräkningsgrunderna för den ersättning som söks från salmonellafonden för eget arbete eller användning av egna redskap och anordningar är skäliga och att ersättningen inte överskrider de kostnader som arbetet skulle ha föranlett om det skulle ha beställts av en extern tjänsteleverantör. Bestämmelser om förfarandet vid upphandling som överstiger de tröskelvärden som anges i lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016) finns i den lagen. 13 § Ersättning när en byggnad tas ur bruk Om en sådan byggnad på djurhållningsplatsen där svin hålls tas helt och hållet ur bruk och detta är ändamålsenligt med tanke på byggnadens ålder och övriga sådana egenskaper som utgör en risk för att saneringskostnaderna blir oskäligt höga eller att saneringen misslyckas, kan det i stället för den ersättning för saneringskostnader som avses i 11 § betalas en standardersättning som innefattar en ersättning för byggnadens återstående bruksvärde och en ersättning för rengöring och desinficering av byggnaden. Ersättningen är 2000 euro per plats för suggor i byggnaden, 200 euro per plats för slaktsvin i byggnaden och 100 euro per djurplats i sådana byggnader som används som tillväxtstall och där det inte hålls grisande suggor eller svin som föds upp för köttproduktion tills de uppnått slaktåldern. Ersättningen kan betalas endast om byggnadens återstående bruksvärde är högst två gånger högre än standardersättningen. Det förutsätts dessutom att svinföretagaren utför sådan rengöring och desinficering som är minimikravet för att säkerställa att den byggnad som blir tom inte medför fara för spridning av salmonella. För att ersättning ska betalas förutsätts att svinföretagaren lägger fram en tillräcklig utredning om att de villkor som anges i 1 och 3 mom. uppfylls och att salmonellafondens styrelse har lämnat ett utlåtande utifrån utredningen där den anser att villkoren uppfylls. 14 § Engångsersättning för förlust av täckningsbidrag Om salmonella konstateras på djurhållningsplatsen betalas som ersättning för förlust av täckningsbidrag en engångsersättning ur salmonellafonden till den svinföretagare som ansvarar för djuren, som är oberoende av hur länge avbrottet eller bortfallet i produktionen varat eller vilka konsekvenser det fått. En förutsättning för att få ersättning är dock att svinföretagarens produktion på djurhållningsplatsen fortsätter efter saneringen. Engångsersättningens storlek beräknas på grundval av det antal grisar och slaktsvin som har överlåtits i djurhållningsplatsens tidigare verksamhet. Antalet beräknas enligt antalet under en referensperiod som består av de 12 på varandra följande kalendermånaderna före skadehändelsen och som fastställs så, att det efter att perioden är slut återstår en hel kalendermånad före den tidpunkt då det beslut om förhindrade av spridning av sjukdom på djurhållningsplatsen har fattats med stöd av lagen om djursjukdomar. Antalet bevisas på grundval av svinföretagarens verifikat eller övriga handlingar. Livsmedelsverket kan använda uppgifter i djurregistret för att fastställa antalet. Engångsersättningen beräknas genom att det antal djur som avses i 2 mom. multipliceras med en ersättning per djur som är 4,5 procent av det belopp som det genomsnittliga producentpriset för kött av slaktsvin i euro per 100 kilogram var månaden efter den då djuren avlivades eller, om djuren inte avlivats, månaden efter den då saneringsåtgärderna inleddes. Med avvikelse från det som föreskrivs i 3 mom. är ersättningen per djur dock 1) 9 procent av det pris som föreskrivs i 3 mom. i fråga om de överlåtna slaktsvinen då när endast egenproducerade grisar föds upp till slaktsvin på djurhållningsplatsen tills de uppnår slaktålder, 2) 1,5 procent av det pris som föreskrivs i 3 mom. när djurhållningsplatsen är ett tillväxtstall där det inte hålls grisande suggor eller svin som föds upp för köttproduktion tills de uppnått slaktålder. 15 § Tilläggsersättning för förlust av täckningsbidrag Till den svinföretagare som ansvarar för djuren kan betalas tilläggsersättning utöver den engångsersättning som föreskrivs i 14 §, om det på djurhållningsplatsen hålls grisande suggor och om djurhållningsplatsens verksamhet har varit avbruten eller väsentligt mindre ännu efter att det förlöpt över ett år från det att beslutet om förhindrande av spridning av sjukdom gavs med stöd av lagen om djursjukdomar. En förutsättning för att få ersättning är också att svinföretagarens produktion på djurhållningsplatsen fortsätter efter saneringen. Tilläggsersättningen beräknas genom att det antal djur som avses i 14 § 2 mom. multipliceras med en ersättning per djur som är 2,25 procent av det belopp som det genomsnittliga producentpriset för kött av slaktsvin i euro per 100 kilogram var månaden efter den då djuren avlivades eller, om djuren inte avlivats, månaden efter den då saneringsåtgärderna inleddes. För att få tilläggsersättning förutsätts det att svinföretagaren lägger fram en tillräcklig utredning om att de villkor som anges i 1 mom. uppfylls och att salmonellafondens styrelse har lämnat ett utlåtande utifrån utredningen där den anser att villkoren uppfylls. 16 § Ersättningens maximibelopp De ersättningar som betalas för en skadehändelse på en djurhållningsplats får sammanlagt inte överskrida ersättningstaket per djurhållningsplats. Ersättningstaket per djurhållningsplats beräknas genom att addera de ersättningstak för djurplatserna som är 4000 euro per brukad plats för suggor och 400 euro per brukad plats för slaktsvin. Om det på djurhållningsplatsen inte finns platser avsedda för suggor och slaktsvin, är ersättningstaket per djurplats 200 euro per använd grisplats. Oberoende av djurhållningsplatsens typ beräknas till ersättningstaket dessutom 400 euro per brukad plats för unga avelssvin. Om de ersättningar som fastställs i enlighet med denna lag överskrider ersättningstaket, betalas ersättning i första hand för de djur som har avlivats. Närmare bestämmelser om beräkningen av de brukade platserna för suggor, slaktsvin och grisar utfärdas genom förordning av statsrådet. 17 § Begränsningar som gäller kostnader och förluster som berättigar till ersättning Den ersättning för avlivade svin som avses i 10 §, den i 11 § avsedda ersättningen för marknadsvärdet av förstörd eller skadad egendom, den i 13 § avsedda ersättningen för en byggnad som tas ur bruk eller den ersättning för förlust av täckningsbidrag som avses i 14 eller 15 § betalas inte till 1) sådana företag i svårigheter som avses i artikel 2.59 i kommissionens förordning (EU) nr 2022/2472 genom vilken vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, om inte utom när det är fråga om ersättning enligt 10, 11, 14 eller 15 § och 2) de företag som inte har iakttagit ett sådant beslut om återkrav av stöd som avses i 1 § i lagen om tillämpning av vissa av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd (300/2001). Ersättningsbeloppet minskas med de ersättningar som på basis av ett försäkringsavtal eller någon annan lag ska betalas för samma kostnader eller förluster. 18 § Förvägrande av ersättning på grund av svinföretagarens förfarande Rätten till ersättning ur salmonellafonden går helt eller delvis förlorad, om svinföretagen det år när salmonellan konstaterades eller under de fem åren före det har försummat att iaktta lagen om identifiering och registrering av djur, de bestämmelser som utfärdats med stöd av den, de författningar om djurhälsa som avses i 3 § 1 mom. 1 punkten i lagen om djursjukdomar, lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019) eller de EU-rättsakter som genomförts med stöd av ovannämnda lagar, eller om svinföretagaren utan att ha beviljats dispens från en myndighet har försummat att iaktta ett beslut som fattats med stöd av ovannämnda lagar eller rättsakter. Rätten till ersättning går även förlorad om svinföretagaren när denne förvärvade djuret eller annan egendom visste eller, med beaktande av omständigheterna, borde ha vetat att djuret led av eller bar på salmonella eller att egendomen var kontaminerad. 19 § Myndighet som fattar beslut samt och betalning av Livsmedelsverket beslutar om beviljandet av ersättningar. Ansökan om ersättningarna görs elektroniskt via en nättjänst. De informationsmaterial som hänför sig till handläggningen av ersättningarna är en del av den informationsresurs för livsmedelsförvaltningen som avses i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs (560/2021). Bestämmelserna om de krav som gäller identifiering av sökande finns i 6 § i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019). Ersättningarna ska sökas inom sex månader efter att de åtgärder som föranlett kostnaderna eller förlusterna i fråga har vidtagits. Ersättning för förlust av täckningsbidrag ska sökas senast inom sex månader efter att beslutet om förhindrande av spridning av sjukdom har upphört att gälla. Av särskilda orsaker kan också en ansökan som lämnats in efter den utsatta tiden tas till behandling. Till ansökan ska fogas tillräcklig utredning om kostnaderna och skadorna samt om uppfyllandet av villkoren för betalning av ersättning. Svinföretagaren kan dela upp sin ansökan om ersättning i flera delar. Livsmedelsverket betalar dock ersättning till svinföretagaren högst en gång per kalendermånad, om inte Livsmedelsverket anser att det finns något särskilt, grundat skäl för ett tätare betalningsintervall. Om fondens medel inte räcker till för betalning till dem som är berättigade till ersättning, får Livsmedelsverket skjuta upp betalningen till dess att fondens likviditet har återställts genom medel som influtit genom avgifter eller upplåning. Närmare bestämmelser om innehållet i den utredning som ska fogas till ansökan får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. (6 mom. i RP) 20 § Återkrav av ersättningar och statens regressrätt Livsmedelsverket ska ålägga mottagaren av ersättningen att återbetala ersättningen till salmonellafonden helt eller delvis, beroende på hur allvarligt svinföretagarens förfarande är, om svinföretagaren i samband med ansökan om ersättning har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter, eller hemlighållit uppgifter och detta har påverkat beviljandet av ersättningen. Livsmedelsverket ska dessutom ålägga den svinföretagare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat att salmonella har spridits till svin som ägs av en annan svinföretagare att helt eller delvis, beroende på hur allvarligt svinföretagarens förfarande är, ersätta salmonellafonden för de kostnader och ersättningar som till följd av förfarandet har betalats av fondens medel. Ersättningen kan jämkas, om ersättningsskyldigheten anses vara oskäligt betungande med hänsyn till skadevållarens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt och sjukdomens spridning inte har orsakats uppsåtligen. Om det belopp som ska återbetalas eller ersättas inte betalas senast på den förfallodag som Livsmedelsverket bestämt, ska det till salmonellafonden betalas en årlig dröjsmålsränta enligt den räntesats som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982). Det belopp som ska återbetalas eller ersättas och dröjsmålsräntan är direkt utsökbara. Bestämmelser om indrivning av dem finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter. 4 kap. Salmonellafondens förvaltning och ekonomi 21 § Salmonellafondens styrelse och sekretariat Salmonellafonden har utöver en ordförande även en vice ordförande och minst fem andra medlemmar, som var och en har en personlig suppleant. Ordföranden ska vara från jord- och skogsbruksministeriet. De andra medlemmarna ska representera svinföretagare, de företagare som bedriver svinslakt och vidareförädling av svinkött samt myndigheter så, att styrelsen har den sakkunskap som krävs med tanke på dess uppgifter. Jord- och skogsbruksministeriet utser styrelsens ordförande och vice ordförande samt de andra medlemmarna och suppleanterna för en mandatperiod på tre år. Jord- och skogsbruksministeriet befriar styrelsen eller dess ordförande, vice ordförande, andra medlemmar eller suppleanter från uppdraget på dennes begäran. Salmonellafonden har rätt att använda de gemensamma tjänster inom statsförvaltningen som Livsmedelsverket använder. Från salmonellafonden betalas styrelseordförandens och de andra medlemmarnas de arvoden och ersättningar för kostnader som jord- och skogsbruksministeriet fastställer grunderna för. Styrelsen väljer en eller flera sekreterare som ska vara jord- och skogsbruksministeriets eller Livsmedelsverkets tjänstemän. 22 § Permanenta sakkunniga Till stöd för skötseln av sina uppgifter kan salmonellafondens styrelse anlita en eller flera permanenta sakkunniga som representerar sådan sakkunskap som är relevant med tanke på styrelsens uppgifter. Från salmonellafonden betalas de arvoden och kostnadsersättningar till permanenta sakkunniga som jord- och skogsbruksministeriets fastställer grunderna för. I fråga om permanenta sakkunniga tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974). De sakkunniga har trots sekretessbestämmelserna rätt att av salmonellafondens styrelse eller sekreterare få de uppgifter som är nödvändiga för att sköta sitt uppdrag. De sakkunniga är skyldiga att hemlighålla sekretessbelagda uppgifter som de får tillgång till. 23 § Styrelsens uppgifter och förvaltning Salmonellafondens styrelse har till uppgift att 1) ansvara för att fondens likviditet är tillräcklig, 2) besluta om fondens upplåning inom ramen för den fullmakt som avses i 5 §, 3) besluta om andra ärenden som är betydande med tanke på fondens ekonomi och verksamhet, med undantag för de beslut som hör till Livsmedelsverket enligt denna lag, 4) fastställa fondens instruktion, 5) avge de utlåtanden som fondens styrelse har till uppgift att ge enligt denna lag, 6) vid behov avge andra utlåtanden än de som avses i 5 punkten och lägga fram initiativ om ärenden som hänför sig till fondens verksamhet, 7) besluta om salmonellafondens verksamhets- och ekonomiplan och göra framställning till jord- och skogsbruksministeriet om fondens resultatmål, 8) godkänna och underteckna salmonellafondens bokslut inklusive verksamhetsberättelsen och lämna dem till jord- och skogsbruksministeriet, 9) sköta de övriga uppgifter i anslutning till fondens verksamhet som jord- och skogsbruksministeriet ålägger styrelsen. Salmonellafonden ska till jord- och skogsbruksministeriet dessutom åtminstone vart tredje år före utgången av april lägga fram sin uppskattning av den nivå på salmonellaskadeavgifterna som i genomsnitt motsvarar fondens ersättnings- och betalningsansvar. I samband med det ska styrelsen även lägga fram sin uppskattning av nivån på de ersättningstak per djurhållningsplats som avses i 16 § med beaktande av kostnadsutvecklingen. Salmonellafondens förvaltning, bokföring och betalningsrörelse sköts till de andra delar som föreskrivs i 1 och 2 mom. av Livsmedelsverket. 24 § Styrelsens beslutsförhet och avgörande av ärenden Styrelsen sammanträder på ordförandens eller vice ordförandens kallelse. Mötena kan hållas utan mötesplats i en elektronisk miljö eller så att medlemmarna efter eget val kan delta på plats eller genom att använda någon lämplig teknisk dataöverföring. Styrelsen är beslutför när styrelsens ordförande eller vice ordförande samt minst hälften av de övriga medlemmarna eller suppleanterna är närvarande. Dessutom får medlemmarna enhälligt besluta att beslut i ett ärende som hör till styrelsen fattas utan att hålla möte. Som styrelsens beslut gäller den mening som flertalet har understött. Vid lika röstetal gäller som beslut den mening som har understötts av styrelsens ordförande eller, i dennes frånvaro, vice ordföranden. 25 § Kapitalgräns Uppbörden av den årliga salmonellaskadeavgiften avbryts vid utgången av det år under vilket salmonellafondens kapital den sista dagen i november har överstigit 20 miljoner euro. Uppbörden inleds på nytt efter utgången av det år då systemets kapital den sista dagen i november understiger 20 miljoner euro. Trots ett sådant avbrott som avses i 1 mom. tas den årliga salmonellaskadeavgiften dock alltid ut hos svinföretagaren det kalenderår då svinföretagarens betalningsskyldighet börjar enligt 7 § 1 mom. 26 § Bokföring, betalningsrörelse och bokslut Bestämmelser om salmonellafondens bokföring, betalningsrörelse, övriga redovisning samt bokslut finns i lagen om statsbudgeten (423/1988) och de författningar som utfärdats med stöd av den. 27 § Revision Statens revisionsverk utför årligen revision av salmonellafonden. Revisorerna ska granska salmonellafondens förvaltning, bokföring och bokslut. Revisorerna ska för varje räkenskapsperiod avge en revisionsberättelse, av vilken i synnerhet ska framgå 1) huruvida bokslutet är upprättat i enlighet med de bestämmelser och föreskrifter som gäller för upprättande av bokslut, 2) huruvida bokslutet ger riktiga och tillräckliga uppgifter om resultatet av fondens verksamhet och om dess ekonomiska ställning, 3) huruvida fondens förvaltning och verksamhet har skötts i enlighet med bestämmelserna och föreskrifterna om detta, 4) fastställande av bokslutet, 5) disponering av fondens resultat så som fondens styrelse har föreslagit. När revisionen har slutförts ska revisorerna i bokslutet göra en anteckning om detta, vilken ska innehålla en hänvisning till revisionsberättelsen samt ett uttalande om huruvida bokslutet har upprättats i enlighet med god bokföringssed. Om en revisor under räkenskapsperioden finner att det finns skäl till betydande anmärkning i fråga om förvaltningen och ekonomin i salmonellafonden ska fondens styrelse och jord- och skogsbruksministeriet omedelbart underrättas om saken. Salmonellafondens styrelse och sekretariat och Livsmedelverket ska vid behov bistå revisorn vid revisionen. 5 kap. Särskilda bestämmelser 28 § Ändringssökande Omprövning får begäras av sådana beslut av Livsmedelsverket som gäller salmonellaskadeavgifter eller ersättningar beviljande av ersättning Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). 29 § Rättelse på myndighetsinitiativ av beslut om salmonellaskadeavgift Om en svinföretagare på grund av ett fel har påförts för stor avgift, ska avgiftsbeslutet rättas, om inte saken har avgjorts genom beslut med anledning av besvär. Rättelse till svinföretagarens fördel kan göras inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiftsposten påfördes. Om en svinföretagare på grund av ett räknefel eller ett motsvarande misstag, eller på grund av att saken till någon del inte har utretts, inte har påförts föreskriven salmonellaskadeavgift eller en del av avgiften, ska avgiftsbeslutet rättas, om inte saken har avgjorts genom beslut med anledning av besvär. Rättelse till avgiftsmottagarens fördel kan göras inom ett år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften eller en del av den påfördes eller borde ha påförts. 30 § Rätt att få uppgifter och utföra inspektioner Livsmedelsverket och salmonellafondens styrelse har trots sekretessbestämmelserna rätt att av svinföretagare få sådana uppgifter som är nödvändiga för att sköta de uppgifter i 2 kap. som gäller uppbörd och uppföljning av salmonellaskadeavgifterna och som inte fås ur djurhållar- och djurhållningsplatsregistret eller djurregistret. Livsmedelsverket och salmonellafondens styrelse har rätt att av svinföretagare få sådana uppgifter som är nödvändiga för att sköta de uppgifter i 3 kap. som gäller uppbörd och uppföljning av salmonellaskadeavgifterna och som inte fås ur djurhållar- och djurhållningsplatsregistret eller djurregistret. Den i denna lag avsedda behöriga myndigheten och salmonellafondens styrelse har trots sekretessbestämmelserna rätt att av andra myndigheter och aktörer som sköter offentliga uppdrag få sådana uppgifter om svinföretagaren, svinföretagarens ekonomiska ställning och affärs- eller yrkesverksamhet och andra omständigheter som är betydelsefulla med avseende på uppbörden av salmonellaskadeavgifterna eller betalningen av ersättning, om uppgifterna är nödvändiga för att sköta de uppgifter som föreskrivs i denna lag. På Livsmedelsverkets rätt att utföra inspektioner som gäller svinföretagares verksamhet tillämpas vad som i 16 och 17 § i statsunderstödslagen (688/2001) föreskrivs om statsbidragsmyndighetens granskningsrätt. 31 § Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 20 . Ersättningar enligt denna lag får dock inte betalas innan Europeiska kommissionen har godkänt stödordningen. De svinföretagare som när denna lag träder i kraft bedriver verksamhet är skyldiga att betala den salmonellaskadeavgift som ska tas ut det år lagen träder i kraft till ett belopp som motsvarar det antal slaktsvin och grisar på djurhållningsplatsen som svinföretagaren ansvarade för året innan denna lag trädde i kraft. På ersättning för kostnader och förluster som föranletts av sjukdomsutbrott som konstaterats före ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Helsingfors 19.11.2026 I den avgörande behandlingen deltog ordförande Ritva Elomaa saf vice ordförande Anne Kalmari cent medlem Markku Eestilä saml medlem Tiina Elo gröna medlem Veronika Honkasalo vänst medlem Janne Jukkola saml medlem Teemu Kinnari saml medlem Milla Lahdenperä saml medlem Helena Marttila sd medlem Anders Norrback sv medlem Piritta Rantanen sd medlem Jenna Simula saf medlem Timo Suhonen sd medlem Peter Östman kd. Sekreterare var utskottsråd Susanna Paakkola.
Betänkande JsUB 21 2026 rd RP 101/2026 rd Jord- och skogsbruksutskottet Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om en salmonellafond inom svinsektorn INLEDNING Remiss Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om en salmonellafond inom svinsektorn ( RP 101/2026 rd Utlåtanden Följande utlåtanden har lämnats i ärendet: grundlagsutskottet GrUU 49/2026 rd grundlagsutskottet GrUU 71/2026 rd Sakkunniga Utskottet har hört kanslichef Pekka Pesonen jord- och skogsbruksministeriet avdelningschef Sebastian Hielm jord- och skogsbruksministeriet lagstiftningsråd Johanna Wallius jord- och skogsbruksministeriet lagstiftningsråd Jyri Inha finansministeriet professor Jarkko Niemi Naturresursinstitutet specialsakkunnig Lotta Tappura Livsmedelsverket verksamhetsledare Ina Toppari Djurens hälsa ETT rf Atria Abp:s chef för samhällskontakter Risto Lahti Livsmedelsindustriförbundet rf expert Mari Lukkariniemi Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK sakkunnig Cecilia Nyholm Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC rf. Skriftligt yttrande har lämnats av justitieministeriet social- och hälsovårdsministeriet Finanssiala ry Finlands Veterinärförbund rf Suomen Sikayrittäjät ry Suomen Teurastamoyrittäjät ry. Inget yttrande av arbets- och näringsministeriet. PROPOSITIONEN I propositionen föreslås det att det ska stiftas en ny lag om en salmonellaskadefond inom svinsektorn. Den nya salmonellaskadefond inom svinsektorn som föreslås bli upprättad ska stå utanför statsbudgeten. Ur fonden ska det betalas ersättning till aktörer som håller och föder upp svin för kostnader och förluster som orsakas av förekomsten av salmonella på svingårdar. De fondmedel som är avsedda för betalningen av ersättningarna ska inflyta från de salmonellaskadeavgifter som årligen ska tas ut hos nämnda aktörer. Syftet med propositionen är att få till stånd en permanent lösning för riskhanteringen inom svinsektorn som gör det lättare att minska den affärsrisk som salmonellan är på grund av det bristfälliga skadeskyddet och som allvarligt äventyrar företags förutsättningar att fortsätta bedriva verksamhet inom svinsektorn. Lösningen ökar möjligheten att fortsätta Finlands nationella program för salmonellaövervakning, som är viktigt särskilt med tanke på folkhälsan samtidigt som det innebär tyngre skyldigheter för företagarna i Finland. För att fonden genast från början ska vara solvent med tanke på de uppskattade ersättningsansvaren ska det överföras ett anslag av engångsnatur i statens budget till fondens startkapital. Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2027 och avses bli behandlad i samband med den. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2028. UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN Bakgrund till propositionen I propositionen föreslås det att det ska stiftas en ny lag om en salmonellaskadefond inom svinsektorn. Syftet med propositionen är att skapa en permanent riskhanteringslösning som gör det möjligt att fortsätta det nationella salmonellakontrollprogrammet och att begränsa affärsriskerna för företag inom svinsektorn i en situation där ett heltäckande försäkringsskydd inte finns att tillgå på marknadsvillkor. Finlands nationella salmonellakontrollprogram effektiviserar övervakningen av salmonella hos produktionsdjur och i livsmedel från dessa. Tack vare programmet förekommer salmonellasmitta hos finländska produktionsdjur i mycket liten omfattning i internationell jämförelse. Också antalet fall av salmonellossmitta hos människor är litet, och största delen av smittofallen härstammar från utlandet. Med stöd av de särskilda salmonellagarantier som beviljades i samband med Finlands anslutning till EU kan Finland kräva salmonellaundersökningar av nötkött, svinkött och fjäderfäkött, och även hönsägg som importeras från andra EU-medlemsstater måste vara salmonellafria. Detta skyddar den inhemska produktionen och konsumenterna. De särskilda salmonellagarantierna innebär också en möjlighet att med stöd av nationell lagstiftning fortsätta ett salmonellakontrollprogram som är strängare och mer ambitiöst än den allmänna EU-nivån. Salmonellakontrollprogrammet ökar regleringsbördan och riskerna för företag inom svinsektorn i Finland genom att kräva en biosäkerhetsnivå som överstiger EU:s lagstadgade krav. Den permanenta riskhanteringslösningen föreslås bli genomförd genom att det från ingången av 2028 inrättas en ny fond utanför statsbudgeten. Ur fonden betalas ersättning till aktörer som håller och föder upp svin för kostnader och förluster som orsakas av förekomst av salmonella. Fondens medel består av de salmonellaskadeavgifter som årligen tas ut hos aktörerna inom svinbranschen efter den kapitalisering av engångsnatur på 10 miljoner euro som planerats i samband med budgetpropositionen för 2027. Alla aktörer som håller svin föreslås vara skyldiga att erlägga en avgift, men när avgiften fastställs beaktas endast djurhållningsplatser med minst 100 svin. Verksamhet som i princip kan betraktas som hobbyverksamhet omfattas således inte av fondens ersättningssystem. I propositionen föreslås det att fonden leds av en styrelse med företrädare för svinbranschen och centrala myndigheter. Styrelsen ska svara för fondens likviditet. Till styrelsens uppgifter hör således att följa upp och bedöma nivån på de avgifter som tas ut till fonden och fondens ersättningsansvar samt att fatta beslut om eventuell upplåning med statsrådets tillstånd. Livsmedelsverket ska svara för uppbörden av avgifterna och besluta om utbetalning av ersättningar. Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Målet är en effektiv bekämpning av salmonella Salmonella klassificeras som en allmänfarlig smittsam sjukdom. Enligt propositionen var salmonella år 2024 den näst vanligaste zoonosen hos människor, det vill säga en sjukdom som sprids mellan djur och människor, och den vanligaste orsaken till matförgiftningsepidemier inom EU. I Finland konstateras årligen cirka 1 000 smittfall hos människor. Största delen av de insjuknade har smittats utomlands. Infektioner som uppkommit i Finland orsakas också ofta av livsmedel av utländskt ursprung. Utskottet understryker att salmonella inte bekämpas för att trygga animalieproduktionen, eftersom salmonellasmitta hos svin, nötkreatur och fjäderfä oftast är helt symtomfri. Salmonella bekämpas av folkhälsoskäl för att skydda människors hälsa. Tack vare salmonellakontrollprogrammet orsakar inhemskt kött ett mycket litet antal salmonellosfall och endast mycket låga sjukvårdskostnader, och i praktiken förekommer inga dödsfall till följd av salmonella. Svin är globalt och på EU-nivå en betydande källa till salmonellos hos människor. Det har uppskattats att nästan en tredjedel av de salmonellosfall hos människor som konstateras i EU härrör från svin. Salmonellaläget i de nordiska länderna har varit betydligt bättre än i resten av världen. Målet för det nationella salmonellakontrollprogrammet är att hålla förekomsten hos svin under en procent och i svinkött under 0,5 procent. Programmet omfattar provtagning i livsmedelslokaler och på djurhållningsplatser. Målet är att upptäcka och stoppa smittan redan på gården i början av livsmedelskedjan. Syftet med de åtgärder som vidtas på gården är uttryckligen att förebygga sjukdom hos människor och de kostnader som sjukdomsfallen medför. Samtidigt bidrar smittskyddsåtgärderna också till bekämpningen av andra patogener som är farliga för människor och av smittsamma sjukdomar hos produktionsdjur. Livsmedelsverket har undersökt salmonellakontrollprogrammets betydelse för folkhälsan (Nevalainen S. et al., Sikojen kansallisen salmonellavalvontaohjelman merkitys [Betydelsen av det nationella salmonellakontrollprogrammet för svin], Livsmedelsverkets forskningsrapporter 4/2024). Om förekomsten av salmonella hos svin förblir oförändrad och smittade svin inte längre avlägsnas ur produktionskedjan, fyrdubblas enligt undersökningen antalet sjukdomsfall hos människor. I undersökningen bedöms förekomsten av salmonella hos finländska svin i verkligheten öka om kontrollprogrammet avslutas. Om förekomsten stiger till EU:s genomsnittliga nivå, orsakar finländskt svinkött i genomsnitt cirka 40—100 sjukdomsfall och 1—2 dödsfall per år. Importerat svinkött orsakar för närvarande cirka 50 sjukdomsfall per år i Finland. Om salmonellakontrollprogrammet frångås och det inte längre krävs att svinkött som importeras till Finland är salmonellafritt, kommer utländskt svinkött att orsaka cirka 150 sjukdomsfall per år i Finland. Sammantaget har det nationella salmonellakontrollprogrammet medfört betydande nytta för samhället genom att förebygga sjukdomsfall och de kostnader som de medför. Utskottet betonar att genomförandet av det nationella salmonellakontrollprogrammet framför allt handlar om att främja folkhälsan genom åtgärder som förebygger sjukdom hos människor. Såsom framhålls i den ovan nämnda undersökningen från Livsmedelsverket medför det nationella salmonellakontrollprogrammet också andra fördelar. Programmet stärker konsumenternas förtroende för den finländska livsmedelsproduktionen. I nuläget härrör merparten av salmonellafallen fortfarande samband med smitta som fåtts under resor utomlands. Om allt fler konsumenter insjuknar i salmonellos som de fått från inhemskt svinkött, försvagas konsumenternas förtroende och uppskattningen för inhemska livsmedel. Utifrån utskottets sakkunnigutfrågning kan det sammanfattningsvis konstateras att myndigheterna, företagen och forskarna är överens om att en effektiv salmonellabekämpning gagnar hela samhället, livsmedelskedjan och konsumenterna. Även om salmonellakontrollen i dess nuvarande form frångås, är det klart att aktörerna i produktionskedjan fortfarande ansvarar för att producera säkra livsmedel för marknaden. Utskottet betonar dock att den samhälleliga nyttan av att genomföra det nationella salmonellakontrollprogrammet är obestridlig. Nyttan kommer hela samhället till del, men kostnaderna och förlusterna till följd av en strikt salmonellakontroll och förekomsten av salmonella samt risken för dessa bärs av aktörerna inom svinsektorn. I propositionen föreslås inga ändringar i denna utgångspunkt. Propositionen gäller hur en effektiv salmonellabekämpning kan upprätthållas samtidigt som företagens överskuldsättning och konkurser förebyggs i det rådande läget, som särskilt berör svinsektorn. Genomförandet av det nationella salmonellakontrollprogrammet innebär att produktionen på en svingård avbryts helt om salmonellasmitta påträffas i ett svinstall. Om smitta förekommer kan djur från svinstallet inte levereras till slakterier för normal slakt, utan djuren ska slaktas genom särskilda arrangemang. Kött från djuren och beredningar som innehåller kött måste upphettas för att smittan ska utrotas. I praktiken tar slakterierna inte emot djur från svinstall där smitta har konstaterats. Inte heller får svin levereras från svinstallet till andra svinstall för fortsatt uppfödning, och nya svin får inte tas emot för uppfödning i svinstallet. För att de ovan beskrivna begränsningarna ska kunna upphävas måste salmonellasmittan utrotas i svinstallet. Det innebär att en salmonellasanering måste göras. Saneringen genomförs oftast genom att samtliga svin i svinstallet avlivas och kontaminerade produkter och annan egendom förstörs. Hela svinstallet rengörs och desinficeras. Nya djur får tas in i svinstallet och verksamheten fortsätta först när det genom provtagning har säkerställts att salmonellasmittan har utrotats. Begränsningarna enligt salmonellakontrollprogrammet genomförs för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom. Genom begränsningarna tillgodoses människors rätt till en hälsosam miljö och föda. Även kommissionens beslut om godkännande av Finlands operativa program för bekämpning av salmonella hos vissa levande djur och i animaliska produkter (94/968/EG) förutsätter att Finland upprätthåller de lagstiftningsmässiga och administrativa strukturer som behövs för att genomföra salmonellakontrollprogrammet, eftersom Finland förband sig att i sin inhemska produktionskedja iaktta en salmonellakontroll som är betydligt strängare och mer omfattande än EU-nivån. Av dessa omständigheter följer att staten har en bestående uppgift att genom sina åtgärder säkerställa att svinstall är fria från salmonella. Grundlagsutskottet har ansett detta vara en motiverad utgångspunkt, eftersom det i sitt utlåtande om propositionen konstaterade att salmonellaskadefonden inom svinsektorn kan betraktas som ett sätt att sköta en sådan bestående statlig uppgift som avses i grundlagens 87 § ( GrUU 49/2026 rd Enligt jord- och skogsbruksutskottets uppfattning grundar sig propositionen dels på statens permanenta uppgift att främja folkhälsan, dels på frågan om statens roll och ansvar i en situation där kostnader och förluster till följd av att den nationella lagstiftningen om salmonellakontroll följs håller på att bli, och delvis redan är, utan täckning genom ett marknadsbaserat riskhanteringssystem. Utskottet konstaterar att skyldigheten att främja salmonellafrihet åtminstone medför att staten uppenbart behöver skapa stabila, lagstadgade ramar för hanteringen av de risker som salmonella medför för företag inom svinsektorn. I annat fall kan en effektiv salmonellakontroll till följd av de begränsningar och den salmonellasanering som sätts in vid ett sjukdomsfall leda till att förutsättningarna för företagsverksamheten upphör på enskilda gårdar. Utmaningar i riskhanteringen för företag inom svinsektorn Salmonellakontrollen och de åtgärder som följer av att smitta konstateras medför betydande affärsrisker för finländska svinuppfödare. Enligt utredning till utskottet kan skadorna till följd av salmonella uppgå till flera tiotals miljoner euro per smittfall. Antalet djur som avlivas kan vara stort, eller också kan djuren vara värdefulla för verksamheten. Saneringar av suggstall blir i regel särskilt kostsamma, eftersom det tar lång tid att starta om produktionen i dem. Under produktionsavbrottet får företaget inga inkomster. Vanligtvis uppkommer dock de största kostnaderna av rengöringen och desinficeringen av svinstallet, eftersom det ofta är svårt att helt bli av med salmonellasmittan i svinstallets konstruktioner. Utskottet påpekar att affärsrisker på motsvarande nivå inte förekommer i andra länder, utan att situationen är en följd av genomförandet av det nationella effektiva salmonellakontrollprogrammet. I propositionen konstateras det att risken för att salmonellasmitta överförs till svingårdar i dag är större än för ett decennium sedan, trots en effektiv salmonellaövervakning, och att kostnaderna för salmonellasanering på djurhållningsplatser för svin har ökat avsevärt. Bakom kostnadsökningen ligger strukturförändringen bland gårdarna, det vill säga den ökade gårdsstorleken, samt kedjebildningen av svinproduktionen och ökad djurtrafik mellan gårdar. Vid sakkunnigutfrågningen framhölls det att strukturomvandlingen inom jordbruket och den ökade gårdsstorleken också möjliggör större investeringar i hanteringen av sjukdomsrisker. När en skada inträffar är kostnaderna dock större. I de yttranden som utskottet fått konstateras det att alla salmonellasmittor inte kan elimineras och att skador till följd av salmonella kan uppkomma trots omsorgsfull verksamhet och ett högklassigt smittskydd. Inom svinsektorn befinner man sig i ett läge där möjligheterna att fortsätta salmonellakontrollen och smittskyddet på nuvarande nivå måste bedömas på nytt, om risken för kostnader och förluster inom primärproduktionen inte kan hanteras bättre än för närvarande. Det medför en risk för att de fördelar som uppnåtts under årtionden genom en högre biosäkerhetsnivå än i andra EU-länder går förlorade. I propositionen bedöms olika alternativ för att utveckla riskhanteringen inom svinsektorn. Enligt propositionen begränsas möjligheten att ersätta salmonellaskador direkt ur statsbudgeten avsevärt bland annat av läget inom de offentliga finanserna. De återstående alternativen är marknadsmässiga försäkringar och ett riskhanteringsinstrument som huvudsakligen finansieras av näringen själv. I propositionen och vid utskottets sakkunnigutfrågning framhölls det att tillgången till frivilliga försäkringsprodukter för näringsidkare har försämrats. Ur försäkringsbolagens perspektiv har lönsamheten för salmonellaförsäkringar minskat avsevärt på grund av fler fall och ökade saneringskostnader, varför bolagen har ansett att skärpta ersättningsvillkor är nödvändiga med tanke på kontinuiteten i försäkringsverksamheten. Samtidigt har priserna på återförsäkringar mot smittsamma sjukdomar stigit globalt. Bakom detta fenomen ligger covid-19-pandemin och försäkringsbolagens svårigheter att bedöma risker i samband med smittsamma sjukdomar. Enligt utredning till utskottet beviljar de flesta försäkringsbolag inga salmonellaförsäkringar alls, vilket har lett till en kraftig koncentration av försäkringsutbudet. Också de bolag som fortfarande beviljar försäkringar har skärpt ersättningsvillkoren avsevärt. Försäkringsbolagen är inte intresserade av att erbjuda svinföretagare ett tillräckligt riskskydd mot salmonella som är tillgängligt på lika villkor. Detta gäller även om statligt stöd skulle anvisas för försäkringarna. Slakterierna har tecknat gruppförsäkringar för sina avtalsproducenter, men det skydd försäkringarna ger har försvagats betydligt på senare tid. När slakteriföretagen omförhandlade försäkringsavtalen 2021—2023 förnyades försäkringarna så att de till sina egenskaper blev genuina gruppförsäkringar. Skattestödet för gruppförsäkringarna har slopats. För närvarande är det oklart hur länge det begränsade skydd som de nuvarande gruppförsäkringarna ger över huvud taget finns att tillgå på marknaden. En del svinuppfödare har gårdsspecifikt förhandlade försäkringar som kompletterar gruppförsäkringsskyddet. Sådana försäkringar beviljas dock inte alla. Möjligheten att få en kompletterande gårdsspecifik försäkring påverkas bland annat av gårdens skadehistorik och storlek samt av om företaget köper andra tjänster från samma försäkringsbolag. Om gårdens läge är förknippat med salmonellarisk kan också detta förhindra att en försäkring beviljas. Enligt utredning till utskottet har bristerna i försäkringsskyddet lett till allvarlig skuldsättning för företag i samband med salmonellafall. Utskottet anser att nuläget är ohållbart för företag inom svinsektorn och att den högre affärsrisk för svinsektorn som följer av statens verksamhet måste hanteras med metoder som är tillgängliga på skäliga villkor för alla företag inom svinsektorn som omfattas av salmonellakontrollprogrammet. Bristerna i de marknadsmässiga riskhanteringsmetoderna utgör för närvarande ett uppenbart hot mot kontinuiteten i svinföretagens produktionsverksamhet. Granskning av alternativen Aktörerna inom svinsektorn har aktivt sökt alternativa riskhanteringsmetoder. Näringen försökte inrätta en ömsesidig fond, men projektet övergavs på grund av oöverstigliga utmaningar. Fondens verksamhet ansågs ha drag av försäkringsverksamhet, vilket innebar att den omfattande EU-lagstiftningen om försäkringsbolag och tillhandahållande av försäkringar skulle ha blivit tillämplig på verksamheten. Den administrativa bördan och kapitalkraven skulle ha blivit alltför stora med tanke på den planerade småskaliga fonden. Mot denna bakgrund är syftet med propositionen att skapa en riskhanteringslösning för svinsektorn där det huvudsakliga finansieringsansvaret också i fortsättningen bärs av näringen själv och inte av staten. Enligt utredning till utskottet betraktades en överföring av kostnaderna för salmonellaskador till staten inte som ett verkligt alternativ vid beredningen av propositionen. Statens ekonomiska läge bedömdes komma att även framöver sätta strikta gränser för i vilken utsträckning man i statsbudgeten kunde bereda sig på ett svårförutsebart skadebelopp och vilken ersättningsnivå lösningen kunde erbjuda vid skadefall. Motiveringen till det budgetbaserade alternativet är därför beklagligt knapphändig i propositionen. Även grundlagsutskottet fäste uppmärksamhet vid detta när det bedömde om förutsättningarna enligt 87 § i grundlagen var uppfyllda ( GrUU 49/2026 rd Vid jord- och skogsbruksutskottets sakkunnigutfrågning framfördes både rättsliga grunder och ändamålsenlighetssynpunkter som talar för att en fond utanför statsbudgeten inrättas i stället för att budgetekonomiska metoder används. Utskottet omfattar den uppfattning som framfördes vid sakkunnigutfrågningen, enligt vilken utgångspunkten även vid bedömningen av en statligt finansierad riskhanteringsmodell bör vara att svinföretagarna vid en salmonellaskada får ersättning enligt förutbestämda kriterier och utan dröjsmål. Ersättningen får med andra ord inte vara beroende av prövning och måste stå till företagets förfogande utan avsevärda dröjsmål som beror på beslutsprocessen. Annars lindras eller undanröjs inte i någon väsentlig utsträckning de rådande svårigheter som hänför sig till de ekonomiska följderna av produktionsavbrott, de höga saneringskostnaderna och behovet av lånefinansiering. Tvärtom äventyrar osäkerheten kring möjligheten att få ersättning fortfarande tillgången till kredit och kontinuiteten i företagsverksamheten inom svinsektorn. Ersättningsnivån måste vara tillräcklig i förhållande till kostnaderna för skadan. Utskottet omfattar det som framfördes vid sakkunnighörandet, nämligen att ett tillräckligt skadeskydd som erhålls i rätt tid måste göra det möjligt att genomföra en veterinärmedicinskt motiverad sanering från början till slut utan att bristande likviditet tvingar aktören att ge avkall på nödvändiga åtgärder. Utmaningarna med en budgetfinansierad ersättningsmodell gäller för det första finansieringens tillräcklighet och fördelningen av ersättningarna över flera år. Finlands offentliga finanser uppvisar underskott och statens skuldsättning väntas fortsätta. Detta kräver omfattande anpassningsåtgärder av staten under de kommande åren. Utsikterna för de offentliga finanserna skapar ingen grund för att föreskriva om permanenta och till sitt belopp i stor utsträckning oförutsebara ersättningsansvar för staten. Enligt utredning till utskottet ersätts salmonellaskador i Sverige direkt ur statsbudgeten. Där reserveras årligen 4,8 miljoner euro för ersättningar för djursjukdomar, inklusive salmonellaersättningar. Under de senaste åren har anslaget inte räckt till, utan det har årligen behövt höjas för att ersättningarna ska kunna betalas. Exempelvis har en enda hönsgård redan fått över 28 miljoner euro i ersättning 2023—2025, och ersättningar betalas fortfarande till samma hönsgård med anledning av samma salmonellafall. Vid sakkunnigutfrågningen framhölls det allmänt att det är omöjligt att förutse beloppet av ersättningarna för salmonellaskador och därmed storleken på det anslag som behövs för ersättningarna. Det beror dels på variationen i antalet fall, dels på variationen i ersättningsbeloppen, eftersom ersättningarna betalas utifrån de faktiska förlusterna och varierar beroende på svinstallets storlek och produktionsinriktning. Till denna del skiljer sig ersättningarna för salmonellaskador väsentligt från de ersättningar som betalas med stöd av lagen om djursjukdomar (76/2021) och finansieras ur statsbudgeten. De djursjukdomar som omfattas av ersättningar enligt lagen om djursjukdomar förekommer ytterst sällan eller aldrig. Dessutom har ersättningsnivån varit måttlig, och sjukdomsfallen har inte gett upphov till något årligen återkommande, betydande ersättningsansvar. I fråga om salmonellaskador måste den ersättning som finansieras ur statsbudgeten täcka en tillräckligt stor del av kostnaderna för att den förändring av nuläget som eftersträvas genom propositionen ska uppnås. Efter försämringarna i salmonellagruppförsäkringarnas skydd har svinföretagarnas självriskandelar enligt utredning till utskottet blivit så stora att företagen löper en avsevärd risk att gå i konkurs om salmonella förekommer. Om ersättningarna betalas av statliga medel, förutsätter en lösning på problemet att staten ersätter en betydande del av skadorna och att svinföretagarnas självriskandel är liten. Av det som sägs ovan följer att utmaningarna i en ersättningsmodell som grundar sig på statsbudgeten är att skadorna är svåra att förutse både i fråga om kostnader och varaktighet och att det är svårt att säkerställa ett tillräckligt anslag och en tillräcklig ersättningsnivå på lång sikt. Utskottet konstaterar att de ovan nämnda utmaningarna kan bemötas med hjälp av den fondmodell som föreslås i propositionen. I modellen finansieras ersättningarna med avgifter som tas ut av svinföretagarna. Efter den engångskapitalisering på 10 miljoner euro som planeras i budgetpropositionen för 2027 belastar de ersättningar som betalas ur salmonellaskadefonden således inte statsfinanserna. Förvaltningen av skadeavgifterna och ersättningarna kräver dock vissa statliga resurser. Sammantaget anser utskottet att det varken är ändamålsenligt eller hållbart med tanke på statsfinanserna att finansiera ersättningarna av statliga medel. Enligt utskottets uppfattning är det väsentliga vid jämförelsen av riskhanteringsmodeller möjligheten att finansiera ersättningssystemet helt genom avgifter som tas ut hos företagarna inom svinsektorn. Ett andra mål bör enligt utskottet vara en modell där det finns ett samband mellan de avgifter som tas ut och de ersättningar som betalas, så att grunderna för avgifterna är transparenta och uppmuntrar företagen till förebyggande salmonellabekämpning. Utifrån inkommen utredning bedömer utskottet nedan om det är möjligt att ordna finansieringen av ersättningarna helt och hållet med skadeavgifter som tas ut inom svinsektorn genom de alternativ som står till buds inom budgetekonomin. Inom budgetekonomin är den centrala utmaningen hur avgifterna om tas ut av företagarna inom svinsektorn ska intäktsföras till staten och riktas till ersättning för salmonellaskador. Enligt 3 § i lagen om statsbudgeten (423/1988) baserar sig upprättandet av statsbudgeten på bruttobudgetering. Uppskattningarna av de årliga inkomsterna samt anslagen för de årliga utgifterna ska således tas upp till bruttobelopp och hållas åtskilda så att utgifterna inte dras av från inkomsterna och inkomsterna inte från utgifterna. Enligt 3 a § i den lagen kan nettobudgetering endast gälla vissa utgifter som räknas upp i paragrafen. Ersättningar för salmonellaskador eller motsvarande utgifter hör inte till dessa. Enligt paragrafen får skatter eller avgifter av skattenatur inte heller beaktas som inkomster vid nettobudgetering. Utskottet anser att den utredning det fått är välgrundad. Enligt den är nettobudgetering således inte ett möjligt alternativ som en riskhanteringslösning för svinsektorn där sektorn ansvarar för finansieringen. I en verksamhetsmodell som grundar sig på en skatt eller en avgift av skattenatur, såsom salmonellaskadeavgiften, hänför sig utmaningarna till att statliga skatter i princip är allmänna medel och att deras användningsändamål således inte är begränsat. Vissa lagstadgade öronmärkningar finns dock i fråga om tillsynsavgifter för myndighetstillsyn som budgeteras under momentet ”Övriga inkomster av skattenatur”. De centrala målen för salmonellafonden gäller tryggandet av en effektiv salmonellakontroll, men det är inte fråga om sådana avgifter för myndighetstillsyn som avses ovan. Utskottet anser att de ersättningsavgifter som tas ut av aktörerna inom sektorn måste kunna kanaliseras till ersättningar i sin helhet. I annat fall är avgiften av skattenatur endast en ny kostnadsbelastning utöver kostnaderna för salmonellaskadekontrollen för en sektor som redan nu lider av allvarliga lönsamhetsproblem. Avsikten med modellen med en salmonellaskadefond är att säkerställa att skadeavgifterna i genomsnitt motsvarar nivån på de ersättningar som betalas ur fonden. Om de genomsnittliga ersättningarna bedöms överstiga inflödet av fondavgifter, kan fondens styrelse antingen föreslå att fondavgifterna höjs eller lägga fram förslag till åtgärder för att minska de ersättningar som betalas för skadorna. När fondens kapital överstiger 20 miljoner euro avbryts uppbörden av skadeavgifterna. Acceptansen för salmonellaskadeavgifterna ökar genom möjligheten att koppla samman de särskilda avgifterna av skattenatur med de fördelar som sektorn får. Det motiverar sektorn att betala avgifterna i rätt tid och till fullt belopp samt att effektivt bekämpa salmonella. En styrka hos fondmodellen är att den uppmuntrar företagen inom sektorn att sörja för effektiva åtgärder för att bekämpa salmonella, eftersom de själva kan påverka avgifterna. Enligt utredning till utskottet har en fondlösning i andra länder, exempelvis Nederländerna, i praktiken lett till färre sjukdomsfall. Det går inte att med säkerhet säga vad detta beror på, men det är möjligt att aktörerna genom sina egna åtgärder minskar risken för sjukdomsutbrott, om förekomsten av sådana utbrott leder till att avgifterna höjs.Utskottet anser att detta är en synnerligen vägande omständighet som talar för fondmodellen. Utmärkande för salmonellaskador är att det är svårt att förutse när de inträffar, hur stora kostnader de medför och över hur många år kostnaderna fördelas. Det genomsnittliga årliga ersättningsansvaret kan uppskattas med rimlig säkerhet. I propositionen föreslås att salmonellaskadeavgiften dimensioneras just utifrån det genomsnittliga årliga ersättningsansvaret. De ersättningsutgifter som faktiskt realiseras under ett visst år kan däremot inte förutses. Enligt utredning till utskottet har de faktiska ersättningsutgifterna varierat mellan 2 och 12 miljoner euro per år. Bakom den årliga variationen ligger två av varandra oberoende faktorer. För det första varierar antalet smittfall från år till år. Under ett enskilt år kan fallen vara flera eller inga alls. Dessutom varierar ersättningsutgifterna för ett enskilt fall avsevärt beroende på svinstallets storlek och produktionsinriktning, eftersom ersättningarna b…