Etusivu · Valmistellut asiat · ReUB 9/2026 rd
Hälsovårdens funktion
ReUB 9/2026 rd · Valiokunnan mietintö
Tiedot
| Tunnus | ReUB 9/2026 rd |
|---|---|
| Tyyppi | Valiokunnan mietintö |
| Kuvaus | Valiokunnan mietintö eli sen kannanotto asiasta, jonka eduskunta on lähettänyt sille valmisteltavaksi. |
| Päivämäärä | 3.9.2026 |
| Kieli | Ruotsi |
| Alkuperäinen | PDF eduskunnan arkistosta ↗ |
Aiheet
hälso- och sjukvårdservicesysteminternationell jämförelse
Henkilöt ja roolit
| Nimi | Rooli | Asema |
|---|---|---|
| Sonja Lumme | mainittu | ledande forskare, teamledare |
| Taru Haula | mainittu | specialsakkunnig |
| Tiina Hetemaa | mainittu | överläkare |
| Tuukka Holster | mainittu | specialforskare |
| Juha Honkatukia | mainittu | ledande forskare |
| Ilmo Keskimäki | mainittu | forskarprofessor |
| Marja-Lisa Laukkonen | mainittu | specialforskare |
| Liina-Kaisa Tynkkynen | mainittu | chefsforskare |
| Visa Väisänen | mainittu | forskare |
| Tyyne Aaltola | mainittu | specialsakkunnig |
| Taina Rintala | mainittu | effektivitetsrevisionsråd |
| Nina Martikka | mainittu | ledande effektivitetsrevisor |
| Jenni Saukkola | mainittu | jurist |
| Päivi Topo | mainittu | äldreombudsman |
| Vilhelmiina Lehto-Niskala | mainittu | specialsakkunnig |
| Laura Pitkänen | mainittu | ledande specialsakkunnig, enhetschef |
| Vesa Jormanainen | mainittu | medicinalråd |
| Sanna-Maria Kivivuori | mainittu | medicinalråd |
| Sirkku Pikkujämsä | mainittu | medicinalråd |
| Sari Raassina | mainittu | medicinalråd |
| Hennamari Mikkola | mainittu | enhetschef |
| Tuomas Nurminen | mainittu | forskare |
| Päivi Lanttola | mainittu | konsultativ tjänsteman |
| Kristiina Patja | mainittu | professor |
| Paulus Torkki | mainittu | biträdande professor |
| Pekka Mäntyselkä | mainittu | professor |
| Juha Auvinen | mainittu | professor |
| Tuomas Koskela | mainittu | professor |
| Päivi Korhonen | mainittu | professor |
| Mika Kortelainen | mainittu | professor |
| Eva Helaskoski | mainittu | direktör |
| Marjo Numminen | mainittu | chefsöverläkare |
| Juuso Tamminen | mainittu | direktör för samhällsutveckling och kunskap |
| Santeri Seppälä | mainittu | välfärdsområdesdirektör |
| Katja Ylitolva | mainittu | förvaltningsöverläkare |
| Tuula Kock | mainittu | sakkunnigläkare |
| Kirsti Kähärä | mainittu | sakkunnigläkare |
| Ritva Kanervo | mainittu | chefsöverläkare |
| Minna Tiili | mainittu | inspektionsråd |
| Kati Kinnunen | mainittu | chefsöverläkare |
| Tuula Saukkonen | mainittu | direktör för förebyggande och vård av sjukdom |
| Jukka Karjalainen | mainittu | överläkare |
| Sofia Svartsjö | mainittu | tf. ledande överläkare |
| Susanna Wilén | mainittu | direktör för verksamhetsområdet |
| Tuomo Nieminen | mainittu | branschdirektör |
| Susanna Laivoranta-Nyman | mainittu | direktör |
| Riitta Huhtala | mainittu | verkställande direktör |
| Sirkku Martti | mainittu | ledande företagshälsovårdsläkare |
| Riikka-Leena Leskelä | mainittu | forskningsdirektör |
| Tapani Piha | mainittu | specialsakkunnig |
| Lasse Parvinen | mainittu | utvecklingsdirektör |
| Jukka Pitkänen | mainittu | chefsöverläkare |
| Lauri Nuorva | mainittu | ansvarig läkare |
| Annika Saarikko | mainittu | verkställande direktör |
| Lotta Savinko | mainittu | jämställdhets- och arbetsmiljöchef |
| Vesa Rantahalvari | mainittu | ledande expert |
| Hanna-Maija Kause | mainittu | intressebevakningsdirektör |
| Miranna Seppälä | mainittu | specialsakkunnig |
| Minna Salli | mainittu | arbetsmarknadsjurist |
| Riitta Työläjärvi | mainittu | sakkunnigläkare |
| Samppa Koskela | mainittu | jurist |
| Janne Aaltonen | mainittu | verksamhetsledare |
| Sami Heistaro | mainittu | utbildningschef |
| Jukka Mattila | mainittu | politisk linjedirektör |
| Sanja Laitinen-Lindelöf | mainittu | vice ordförande |
| Henri Kontkin | mainittu | socialpolitisk sakkunnig |
| Kirsi Sillanpää | mainittu | direktör |
| Sari Viinikainen | mainittu | direktör |
| Unto Häkkinen | mainittu | forskarprofessor (emeritus) |
| Markku Pekurinen. | mainittu | forskarprofessor (emeritus) |
| Jan Klavus | mainittu | politices doktor, docent |
| Petri Böckerman | mainittu | professor |
| Johanna Ojala-Niemelä | mainittu | — |
| Veijo Niemi | mainittu | — |
| Hanna Holopainen | mainittu | — |
| Tomi Immonen | mainittu | — |
| Janne Jukkola | mainittu | — |
| Teemu Kinnari | mainittu | — |
| Hanna Laine-Nousimaa | mainittu | — |
| Ville Merinen | mainittu | — |
| Hanna Kosonen | mainittu | — |
| Minna Tiili. | mainittu | utskottsråd |
Valiokunnat
Akava ryArbetshälsoinstitutetBirkalands välfärdsområdeBotnia Företagshälsovård rfCancerorganisationernaCentralförbundet för de gamlas väl rfDiabetesförbundet i Finland rfEgentliga Finlands välfärdsområdeFinlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rfFinlands Hjärtförbund rfFinlands LäkarförbundFinlands näringsliv rfFinlands studentkårers förbund FSF rfFinlands studerandekårers förbund - SAMOK rfFolkpensionsanstaltenFörbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL rfFöretagarna i Finland rfHelsingfors stadHelsingfors universitetHyvinvointiala HALI ryIf Skadeförsäkring AB (publ), filial i FinlandInstitutet för hälsa och välfärd (THL)Jyväskylä universitet.Kajanalands välfärdsområdeKommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KTKymmenedalens välfärdsområdeLapplands välfärdsområdeLokalTapiola Ömsesidigt FörsäkringsbolagMehiläinen OyMellersta Finlands välfärdsområdeMellersta Österbottens välfärdsområdeNjur- och leverförbundet rfNordic Healthcare Group Ab (NHG)Norra Karelens välfärdsområdeNorra Savolax välfärdsområdeNorra Österbottens välfärdsområdePihanet Consulting OyPihlajalinna AbpPohjantähti Ömsesidiga FörsäkringsbolagetPohjola Försäkring AbPäijänne-Tavastlands välfärdsområdeReumaförbundet i FinlandRevisionsutskottetSTTK rfSatakunta välfärdsområdeSkatteförvaltningenStatens arbetsmarknadsverkStatens ekonomiska forskningscentralStatens revisionsverkStudenternas hälsovårdsstiftelseStöd- och rörelseorganförbundet i Finland rfSuomen terveystalo AbpSödra Karelens välfärdsområdeSödra Savolax välfärdsområdeSödra Österbottens välfärdsområdeTammerfors universitetTehy rfTerwe OyUleåborgs universitetVälfärdsområdesbolaget Hyvil Abbarnombudsmannens byråfinansministerietriksdagens kanslisocial- och hälsovårdsministerietsocial- och hälsovårdsutskottettarkastusvaliokuntaÅbo universitetÖmsesidiga Försäkringsbolaget FenniaÖsterbottens välfärdsområdeÖstra Finlands universitetäldreombudsmannens byrå
Teksti
Näytä koko teksti (90 598 merkkiä)
Betänkande ReUB 9 2026 rd EÄ 41/2023 rd Revisionsutskottet Hälsovårdens funktion INLEDNING Remiss Revisionsutskottet beslutade den 12 mars 2026 att lämna ett betänkande om övervakningsärendet Hälsovårdens funktion. Utskottet ska enligt 90 § 1 mom. i grundlagen underrätta riksdagen om relevanta iakttagelser vid övervakningen. Utlåtanden Utlåtande har lämnats av social- och hälsovårdsutskottet ShUU 2/2026 rd Sakkunniga Utskottet har hört ledande forskare, teamledare Sonja Lumme Institutet för hälsa och välfärd (THL) specialsakkunnig Taru Haula Institutet för hälsa och välfärd (THL) överläkare Tiina Hetemaa Institutet för hälsa och välfärd (THL) specialforskare Tuukka Holster Institutet för hälsa och välfärd (THL) ledande forskare Juha Honkatukia Institutet för hälsa och välfärd (THL) forskarprofessor Ilmo Keskimäki Institutet för hälsa och välfärd (THL) specialforskare Marja-Lisa Laukkonen Institutet för hälsa och välfärd (THL) chefsforskare Liina-Kaisa Tynkkynen Institutet för hälsa och välfärd (THL) forskare Visa Väisänen Institutet för hälsa och välfärd (THL) specialsakkunnig Tyyne Aaltola riksdagens kansli effektivitetsrevisionsråd Taina Rintala Statens revisionsverk ledande effektivitetsrevisor Nina Martikka Statens revisionsverk jurist Jenni Saukkola barnombudsmannens byrå äldreombudsman Päivi Topo äldreombudsmannens byrå specialsakkunnig Vilhelmiina Lehto-Niskala äldreombudsmannens byrå ledande specialsakkunnig, enhetschef Laura Pitkänen finansministeriet medicinalråd Vesa Jormanainen social- och hälsovårdsministeriet medicinalråd Sanna-Maria Kivivuori social- och hälsovårdsministeriet medicinalråd Sirkku Pikkujämsä social- och hälsovårdsministeriet medicinalråd Sari Raassina social- och hälsovårdsministeriet enhetschef Hennamari Mikkola Folkpensionsanstalten forskare Tuomas Nurminen Statens ekonomiska forskningscentral konsultativ tjänsteman Päivi Lanttola Statens arbetsmarknadsverk professor Kristiina Patja Helsingfors universitet biträdande professor Paulus Torkki Helsingfors universitet professor Pekka Mäntyselkä Östra Finlands universitet professor Juha Auvinen Uleåborgs universitet professor Tuomas Koskela Tammerfors universitet professor Päivi Korhonen Åbo universitet professor Mika Kortelainen Åbo universitet direktör Eva Helaskoski Arbetshälsoinstitutet chefsöverläkare Marjo Numminen Södra Karelens välfärdsområde direktör för samhällsutveckling och kunskap Juuso Tamminen Södra Karelens välfärdsområde välfärdsområdesdirektör Santeri Seppälä Södra Savolax välfärdsområde förvaltningsöverläkare Katja Ylitolva Helsingfors stad sakkunnigläkare Tuula Kock Välfärdsområdesbolaget Hyvil Ab sakkunnigläkare Kirsti Kähärä Välfärdsområdesbolaget Hyvil Ab chefsöverläkare Ritva Kanervo Kajanalands välfärdsområde inspektionsråd Minna Tiili riksdagens kansli chefsöverläkare Kati Kinnunen Mellersta Finlands välfärdsområde direktör för förebyggande och vård av sjukdom Tuula Saukkonen Lapplands välfärdsområde överläkare Jukka Karjalainen Birkalands välfärdsområde tf. ledande överläkare Sofia Svartsjö Österbottens välfärdsområde direktör för verksamhetsområdet Susanna Wilén Norra Karelens välfärdsområde branschdirektör Tuomo Nieminen Päijänne-Tavastlands välfärdsområde direktör Susanna Laivoranta-Nyman Egentliga Finlands välfärdsområde verkställande direktör Riitta Huhtala Botnia Företagshälsovård rf ledande företagshälsovårdsläkare Sirkku Martti Mehiläinen Oy forskningsdirektör Riikka-Leena Leskelä Nordic Healthcare Group Ab (NHG) specialsakkunnig Tapani Piha Pihanet Consulting Oy utvecklingsdirektör Lasse Parvinen Pihlajalinna Abp chefsöverläkare Jukka Pitkänen Suomen terveystalo Abp ansvarig läkare Lauri Nuorva Terwe Oy verkställande direktör Annika Saarikko Studenternas hälsovårdsstiftelse jämställdhets- och arbetsmiljöchef Lotta Savinko Akava ry ledande expert Vesa Rantahalvari Finlands näringsliv rf intressebevakningsdirektör Hanna-Maija Kause Hyvinvointiala HALI ry specialsakkunnig Miranna Seppälä Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL rf arbetsmarknadsjurist Minna Salli Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT sakkunnigläkare Riitta Työläjärvi Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf jurist Samppa Koskela STTK rf verksamhetsledare Janne Aaltonen Finlands Läkarförbund utbildningschef Sami Heistaro Finlands Läkarförbund politisk linjedirektör Jukka Mattila Finlands Läkarförbund vice ordförande Sanja Laitinen-Lindelöf Finlands studerandekårers förbund - SAMOK rf socialpolitisk sakkunnig Henri Kontkin Finlands studentkårers förbund FSF rf direktör Kirsi Sillanpää Tehy rf direktör Sari Viinikainen Tehy rf forskarprofessor (emeritus) Unto Häkkinen forskarprofessor (emeritus) Markku Pekurinen. Skriftligt yttrande har lämnats av Skatteförvaltningen Institutet för hälsa och välfärd (THL) Södra Österbottens välfärdsområde Mellersta Österbottens välfärdsområde Kymmenedalens välfärdsområde Norra Österbottens välfärdsområde Norra Savolax välfärdsområde Satakunta välfärdsområde If Skadeförsäkring AB (publ), filial i Finland Ömsesidiga Försäkringsbolaget Fennia LokalTapiola Ömsesidigt Försäkringsbolag Pohjantähti Ömsesidiga Försäkringsbolaget Pohjola Försäkring Ab Njur- och leverförbundet rf Diabetesförbundet i Finland rf Reumaförbundet i Finland Finlands Hjärtförbund rf Företagarna i Finland rf Cancerorganisationerna Stöd- och rörelseorganförbundet i Finland rf Centralförbundet för de gamlas väl rf politices doktor, docent Jan Klavus professor Petri Böckerman Jyväskylä universitet. UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN Bakgrund Utskottet beslutade öppna övervakningsärendet Hälsovårdens funktion ( EÄ 41/2023 rd Utskottet har till uppgift att övervaka skötseln av statsfinanserna och på så sätt säkerställa en ändamålsenlig användning av de medel som anvisas genom statsbudgeten. Därför ville utskottet särskilt få veta om de ekonomiska resurserna och personalresurserna inom den samlade öppna sjukvården på basnivå används på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Utgångspunkten för utskottets beslut att inleda projektet var målen för social- och hälsovårdsreformen, nämligen att stärka hälso- och sjukvården på basnivå och dämpa kostnadsökningen. Därför ville utskottet ta fram information om hur den öppna sjukvården på basnivå bör utvecklas så att tillgången till vårdbesök hos en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården förbättras och så att behovet av specialiserad sjukvård och det därav följande kostnadstrycket på längre sikt möjligen kunde minska. Syftet med studien var att ta fram en analytisk sammanfattning av såväl identifierade problemområden som välfungerande delar av systemet samt att lägga fram förslag till lösningar för att förbättra systemets funktion. Genom ett upphandlingsförfarande valdes Institutet för hälsa och välfärd till genomförare av studien. Rapporten (Perustason avosairaanhoidon rakenteet, resurssit ja rahoitus (Eduskunnan tarkastusvaliokunnan julkaisu 1/2025) publicerades den 1 oktober 2025. Rapporten ger en helhetsbild av den öppna sjukvårdens strukturer, personalresurser och finansiering samt bedömer hur effektivt och rättvist tjänsterna och resurserna fördelas i förhållande till befolkningens servicebehov. I undersökningen granskas också användningen av parallella sektorer, den regionala fördelningen av tjänsteanvändningen, personalresursernas tillräcklighet och fördelningen av de yrkesutbildade personernas arbete samt utgifterna och finansieringen i flerkanalssystemet. I enlighet med utskottets uppdrag lägger rapporten fram förslag till lösningar för att utveckla servicesystemet. Efter en redogörelse för undersökningens avgränsningar och slutsatser behandlas i betänkandet tjänsterna inom varje sektor och finansieringen av dem, personalresursernas tillräcklighet samt användningen av servicesystemets parallella sektorer och praxis för bedömning av vårdbehovet. I betänkandet ingår också en sammanfattning av en internationell jämförelse av servicesystemets struktur och finansiering. Avslutningsvis läggs slutsatser fram om behovet av att utveckla det flerkanaliga servicesystemet samt utskottets sammanfattande slutsatser. Om avgränsningarna i studien Med öppen sjukvård avses hälso- och sjukvård där kunden får service av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården utan avdelnings- eller institutionsvård. Utskottet har varit intresserat av hur servicesystemet med flera kanaler kunde utvecklas för att tillgången till vård inom den öppna sjukvården på basnivå ska tillgodoses bättre. Därför har man i studien granskat mottagningar hos läkare och vårdpersonal. Framför allt utskottets oro över tillgången till vård på läkarmottagningen bidrog till att forskningen inriktades på vården på basnivå och avgränsades till mottagningar hos läkare och vårdpersonal. I detta betänkande används benämningen läkare för yrkesgruppen läkare och specialistläkare och benämningen vårdpersonal för yrkesgruppen sjukskötare, hälsovårdare och närvårdare. Avgränsningen till dessa yrkesgrupper innebär att cirka sex procent av vårdhändelserna inom öppenvården har lämnats utanför granskningen. Dessa vårdhändelser produceras till exempel av fysioterapeuter, psykologer och psykoterapeuter samt psykiatriska sjukskötare. Enligt utskottets uppdrag skulle studien ha sin tyngdpunkt på öppen sjukvård på basnivå så att den specialiserade sjukvård som ordnas av välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen lämnas utanför studien. I den studie som utskottet beställt avses med öppen sjukvård på basnivå sådana när- och distanstjänster som tillhandahålls av läkare och vårdpersonal och till vilka en person kan söka sig utan remiss, med undantag för jourtjänster. Hit räknas dessutom tjänster där remissförfarandena är interna hos tjänsteproducenten, såsom en företagshälsoläkares remiss till specialistläkarkonsultation, och där åtgärder som kräver operationssal inte ingår. I studien ingår specialistläkarbesök inom den privata sektorn samt specialistläkarkonsultationer inom företagshälsovården, men inte poliklinikbesök inom den specialiserade sjukvården. I studierapporten motiveras detta på två sätt. För det första är allmänläkarnas uppgiftsbild inom den offentliga primärvården omfattande och innefattar även verksamhet som inom företagshälsovården eller den privata sektorn ofta sköts av specialistläkare. För det andra bedöms remisser inom den offentliga hälso- och sjukvården av den specialiserade sjukvården. Inom företagshälsovårdens sjukvårdstjänster är specialistläkartjänsterna mer flexibelt tillgängliga än inom den offentliga sektorn och utgör en mer integrerad del av servicehelheten på basnivå. Specialistläkarkonsultationer ingår ofta i företagshälsovårdsavtalet på basis av den remitterande läkarens bedömning och produceras också ofta inom samma organisation. Den offentliga primärvården omfattar utöver öppen sjukvård bland annat mun- och tandvård, rådgivningsarbete, skolhälsovård, mentalvårdsarbete och screening. Den avgränsning till öppenvård som gjordes i upphandlingsskedet innebar således en betydande avgränsning av granskningen av den offentliga primärvården och påverkade därigenom också granskningen av de övriga sektorerna. Det är emellertid svårt att ta fram helt jämförbara uppgifter på grund av skillnaderna mellan tjänsterna inom de olika sektorerna. För att förbättra jämförbarheten mellan sektorerna avgränsades sådana tjänster inom studerandehälsovården och företagshälsovården som motsvarar den offentliga mentalvårdens tjänster utanför granskningen, det vill säga till exempel mottagningar hos psykiatriska sjukskötare eller arbetspsykologer. I övrigt har mottagningsbesök som grundar sig på psykisk ohälsa inte uteslutits, utan vårdhändelser hos läkare och sjukskötare ingår oberoende av besöksorsak. Under genomförandet av studien konstaterade forskarna att det på grund av begränsningar i materialet inte var möjligt att följa alla de avgränsningar som utskottet fastställt i upphandlingsskedet. Avvikelser från den ursprungliga avgränsningen uppstod i tre avseenden. För det första var avsikten att studien endast skulle gälla icke-brådskande öppenvård. Indelningen i brådskande och icke-brådskande vård används emellertid endast inom den offentliga sektorn, och därför var det inte ändamålsenligt att begränsa studien till icke-brådskande öppenvård. Därför omfattar den offentliga sektorn i studien både brådskande och icke-brådskande vård, men inte jourbesök. För det andra var det i samband med upphandlingen av projektet meningen att endast de tjänster för högskolestuderande som produceras av SHVS skulle granskas inom studerandehälsovården. Detta visade sig emellertid inte vara praktiskt möjligt, eftersom dataskyddsskäl i samband med samkörning av registeruppgifter krävde att studerandehälsovården granskades som en helhet. Denna begränsning innebär i praktiken att studerandehälsovården har varit tvungen att granskas som en helhet som omfattar både de studerandehälsovårdstjänster för högskolestuderande som produceras av SHVS och de studerandehälsovårdstjänster för studerande på andra stadiet som produceras av välfärdsområdena och Helsingfors stad. Den tredje avgränsningen som hänför sig till tillgången till material gäller företagshälsovården. I upphandlingsskedet var avsikten att endast den frivilliga företagshälsovården skulle granskas, det vill säga sådana icke lagstadgade sjukvårdstjänster som arbetsgivarna ordnar som en del av företagshälsovården. När materialet definierades inkluderade forskarna emellertid företagshälsovården i sin helhet i granskningen. Denna lösning grundar sig på att besök inom företagshälsovården kan innehålla drag både av förebyggande företagshälsovård och av sjukvårdande företagshälsovård, medan det vid registreringen endast är möjligt att välja den ena kategorin. Enligt en enkätstudie som genomfördes av Oksanen m.fl. (2024) förekommer stora skillnader mellan läkare i fråga om till vilken kategori inom företagshälsovården patientfall som gäller arbetsförmåga registreras, eftersom utredning, bedömning, stöd och uppföljning av arbetsförmågan i de flesta fall utgör både förebyggande företagshälsovård och sjukvård med företagshälsovårdsinriktning (Työkykyyn liittyvien käyntien luokittelussa vaihtelua. Lääkärilehti 2.10.2024). Enligt Institutet för hälsa och välfärd är det inte inom någon sektor möjligt att entydigt skilja all förebyggande vård från sjukvård. Det material som använts i studien omfattar således även förebyggande arbete inom den offentliga sektorn. I studien granskas användningen av tjänster under åren 2021—2023. Avgränsningen till dessa år beror på att uppgifterna från olika sektorer i öppenvårdens vårdanmälningsregister (Avohilmo) är tillförlitliga först från och med 2021. År 2023 var det senaste år för vilket uppgifter fanns tillgängliga när materialet till studien definierades hösten 2024. De analyser som baserar sig på forskningsmaterialet genomfördes våren 2025. En del av analyserna bygger på uppgifter för hela perioden 2021—2023, men merparten endast på de senaste uppgifterna från 2023. De analyser som gäller uppgifter om självupplevt hälsotillstånd enligt undersökningen Hälsosamma Finland hänför sig till år 2022. I likhet med de sakkunniga framhåller utskottet att de avgränsningar som följer både av utskottets uppdrag och av tillgången till material naturligtvis påverkar studiens slutsatser. Slutsatserna i den studie som utskottet beställt Enligt den studie som utskottet beställt är systemet för öppen sjukvård på basnivå i Finland splittrat i fråga om såväl finansiering, produktion som användning. På individnivå leder splittringen till parallell användning av olika sektorer, vilket i sin tur kan försvåra samordningen av vården och försämra vårdkvaliteten för personer som behöver mycket tjänster. Splittringen försvårar eller förhindrar helt en behovsbaserad och effektiv resursfördelning på systemnivå. Finansieringssystemets flerkanaliga karaktär försämrar dessutom systemets transparens och gör det svårare att förstå. Därtill gör överlappande försäkrings- och klientavgifter samt flerdubbel administration systemet oändamålsenligt. Finansiering som samlas in från olika källor fördelas till fyra delsystem enligt olika principer. I Finland användes år 2023 sammanlagt cirka 3,7 miljarder euro för sådana öppenvårdstjänster inom den offentliga och privata sektorn, företagshälsovård och studerandehälsovård som faller inom studiens avgränsningar. Av denna helhet uppgick statens direkta finansieringsandel till cirka 2 miljarder euro (cirka 55 procent), medan den finansiering som kanaliserades via Folkpensionsanstalten uppgick till cirka 571 miljoner euro (cirka 15 procent). Arbetsgivarnas finansieringsandel var den näst största och uppgick till nästan 570 miljoner euro (cirka 15 procent). Genom privata försäkringar finansierades nästan 390 miljoner euro (cirka 10 procent), medan hushållens direkta betalningsandel uppgick till cirka 149 miljoner euro (fyra procent). Längre fram i detta betänkande behandlas finansieringen av de fyra sektorerna inom öppenvården separat. I den studie som utskottet beställt jämfördes behovet av tjänster med användningen av tjänster. Studien visade att personer som enbart är hänvisade till den offentliga sektorn använder tjänster minst i förhållande till det beräknade servicebehovet, medan personer med bättre socioekonomisk ställning använder tjänster i större omfattning än vad det beräknade servicebehovet förutsätter. Särskilt en kombination av användning av privat hälso- och sjukvård och företagshälsovård samt användning av minst tre sektorer var förenad med klart större användning av tjänster än vad sjukfrekvensen skulle ge anledning att anta. Enligt studien tyder observationerna på att servicesystemets resurser inte riktas i enlighet med behoven. Slutsatsen i studien är att systemet präglas av betydande ineffektivitet eftersom servicebehovet och användningen av tjänster inte motsvarar varandra. Observationerna visar också att systemets strukturer möjliggör deloptimering. Systemet med flera kanaler innebär därför en risk för att olika aktörer strävar efter att överföra kostnader på varandra eller erbjuder tjänster i större eller mindre omfattning än behovet motiverar, beroende exempelvis på patientens betalningsförmåga eller försäkringens omfattning. När det gäller företagshälsovården visar studiens resultat att de sjukvårdstjänster inom företagshälsovården som arbetsgivarna frivilligt ordnar inte heltäckande tillgodoser den arbetande befolkningens behov av öppen sjukvård på basnivå. I synnerhet vården för personer som använder mycket tjänster splittras mellan olika sektorer. Omfattningen av företagshälsovårdsavtalen varierar mellan arbetsgivarna, vilket försvårar samordningen av vården. Dessutom befinner sig löntagarna i en ojämlik ställning i förhållande till varandra, eftersom de betalar lika stor sjukförsäkringspremie för dagpenningsförmånerna oberoende av omfattningen av de företagshälsovårdstjänster som står till deras förfogande. Även arbetsgivarnas avgiftsprocent via arbetsinkomstförsäkringen är densamma oberoende av företagshälsovårdens omfattning. Enligt studien består användarna av den offentliga sektorns tjänster framför allt av personer i pensionsåldern och personer som hör till lägre socioekonomiska grupper. Bland barn fördelade sig användningen av tjänster ganska jämnt mellan den offentliga och den privata sektorn. Den offentliga hälso- och sjukvården spelade i samtliga åldersgrupper en desto större roll ju sjukare personen var. Det är framför allt yngre och friskare personer som drar nytta av den flerkanaliga servicestrukturen, medan systemets problem främst drabbar dem vars servicebehov är störst och vars betalningsförmåga är svagast. Den offentliga sektorn har en central roll särskilt när det gäller vården av utsatta grupper, men tillgänglighetsproblemen inom den offentliga primärvården försvagar jämlikheten i användningen av tjänster. I studien granskas också hur de yrkesutbildade personernas arbetsinsats fördelar sig mellan olika sektorer. Enligt resultaten finns det stora skillnader mellan sektorerna i fråga om arbetsfördelningen mellan läkare och vårdpersonal. Inom företagshälsovården och den privata sektorn producerar läkarna mer än hälften av vårdhändelserna, medan vårdpersonalen står för en större andel inom den offentliga sektorn och studerandehälsovården. Inom den offentliga sektorn har reformer av arbetsfördelningen genomförts under lång tid, vilket har lett till att vårdpersonalens roll i mottagningsverksamheten har stärkts samtidigt som läkarnas arbete i större utsträckning inriktats på att ge konsultation till vårdpersonal. I studien bedöms att läkare inom den privata sektorn och företagshälsovården utför många uppgifter som kunde skötas av andra yrkesgrupper. Detta kan leda till ineffektiv resursanvändning. Slutsatsen är att det finns behov av att utveckla arbetsfördelningen mellan läkare och vårdpersonal inom alla sektorer. Enligt studien fördelas framför allt läkarnas arbetsinsats inte i enlighet med behoven, vilket försämrar en jämlik tillgång till tjänster. Studiens sammanfattande slutsats är att systemet för öppen sjukvård på basnivå i Finland stegvis bör reformeras så att det möjliggör en verkningsfull, effektiv och rättvis fördelning av resurserna till gagn för hela befolkningen. Sammantaget tyder studiens resultat på att det finns mycket att utveckla i det flerkanaliga servicesystemets funktion med avseende på såväl effektivitet som jämlikhet. Forskarna lägger i studierapporten fram sammanlagt 26 rekommendationer, av vilka merparten gäller behovet av ytterligare utredningar. Rekommendationerna avser bland annat utveckling av samarbetet mellan olika sektorer, reformering av arbetsfördelningen och styrningen, stärkande av den offentliga primärvården samt närmare utredning av företagshälsovårdens verksamhet. I studierapporten konstateras att en utveckling av systemet skulle kräva en förstärkning av den offentliga sektorn samt flera förändringar i arbetsfördelningen och styrningen inom samtliga sektorer. Dessutom konstateras det i studien att en utveckling av den öppna sjukvården på basnivå till ett jämlikt, effektivt och verkningsfullt system förutsätter en totalreform av systemet. Utskottet har hört ett stort antal sakkunniga om studien och om utvecklingsbehoven inom servicesystemet. De sakkunniga anser att studieämnet är viktigt och att analysen är omfattande och i många avseenden förtjänstfull. Studien har enligt de sakkunniga genomförts med bästa tillgängliga material. Det är fråga om den första granskningen som omfattar hela landet och hela befolkningen och som baserar sig på registeruppgifter i systemet för öppenvård. Tidigare har kunskapsunderlaget om öppenvårdsbesök inte varit tillräckligt heltäckande inom alla sektorer, och därför har det för första gången varit möjligt att på nationell nivå granska den parallella användningen av olika sektorer. Utifrån de yttranden som utskottet fått kan det konstateras att en majoritet av de sakkunniga instämmer i studiens slutsatser. De sakkunniga anser emellertid också att de problem som lyfts fram i slutsatserna redan länge har varit kända både av ministerierna och av de aktörer som ansvarar för att ordna och producera tjänsterna. Enligt de sakkunniga är vissa av de rekommendationer som läggs fram i studierapporten sådana som redan genomförs inom välfärdsområdena, såsom Programmet för ett gott arbete, som tas upp i regeringsprogrammet. Den offentliga primärvårdens öppna sjukvård Öppenvården inom primärvården ordnas av välfärdsområdena och Helsingfors stad, som har organiseringsansvaret för social- och hälsovården för sina invånare. Fram till utgången av 2022 låg organiseringsansvaret hos kommunerna. Finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna täcks huvudsakligen med statens skatteinkomster och anvisas till områdena genom kalkylerade statsandelar, om vars bestämningsgrunder det föreskrivs i lagen om välfärdsområdenas finansiering ( 617/2021 734/1992 Kostnaderna för mottagningstjänster inom primärvårdens öppenvård uppgick enligt den studie som utskottet beställt till sammanlagt cirka 2,1 miljarder euro år 2023. Av detta utgjorde statens finansiering cirka 2 miljarder euro (97,3 procent) och hushållens betalningsandel i form av klientavgifter cirka 50 miljoner euro (2,4 procent). Resterande 0,3 procent av finansieringen utgjordes av ersättningar från försäkringsbolag. Öppenvården inom den offentliga primärvården är alltså i hög grad skattefinansierad. Enligt studierapporten är den offentliga sektorns tjänster sannolikt underdimensionerade i förhållande till hela befolkningens behov, eftersom en del av befolkningen kan anlita flera sektorer. Den privata sektorn och företagshälsovårdens sjukvårdstjänster kan svara på efterfrågan på marknadsmässiga villkor, medan den offentliga sektorn strävar efter att begränsa användningen av tjänster. Enligt studierapporten är det särskilt låginkomsttagare och sjukare befolkningsgrupper som lider av denna strukturella obalans, eftersom tillgången till tjänster är sämst inom den offentliga primärvårdens öppna sjukvård. Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i studien och av de sakkunniga, det vill säga att bättre likabehandling och omsorg om de svagaste förutsätter att den offentliga primärvården stärks. Samtidigt konstaterar utskottet att den privata sektorns och företagshälsovårdens samt SHVS sjukvårdstjänster bidrar till att minska trycket på den offentliga primärvårdens tjänster. Liksom social- och hälsovårdsutskottet ( ShUU 2/2026 rd Under granskningsperioden 2021—2023 använde cirka 4,5 miljoner personer, det vill säga merparten av befolkningen (78 procent), primärvårdens öppna sjukvård. Utskottet fäster uppmärksamhet vid att områdena skiljer sig åt i fråga om hur stor andel av läkarbesöken inom området som sker inom den offentliga sektorn. Enligt den studie som utskottet beställt utgjorde den offentliga sektorns besök 55 procent av de fysiska läkarbesöken i Södra Österbotten, medan motsvarande andel i Vanda och Kervo välfärdsområde endast var 28 procent. När det gäller distanskontakter är variationen ännu större: I Kajanaland gjordes 65 procent av distanskontakterna hos den offentliga sektorn, medan motsvarande andel i Norra Österbotten endast var 17 procent. I Helsingfors stad är den offentliga sektorns andel av läkarbesöken mindre än i välfärdsområdena, men särskilt siffrorna för distanskontakter påverkas av att stora privata serviceproducenter erbjuder distanstjänster för flera områden, men den yrkesutbildade personens placering bestämdes i studien utifrån att huvudverksamhetsstället fanns i Helsingfors. Utskottet betonar det mål som ställdes upp i samband med bildandet av välfärdsområdena, det vill säga att förbättra tillgången till tjänster särskilt på basnivå. Såsom social- och hälsovårdsutskottet har konstaterat belastar den svaga tillgången på personal på basnivå bland annat användningen av jourtjänster, försvårar kontroll över kroniska sjukdomar och kan öka belastning på och kostnader för den specialiserade sjukvården ( ShUU 2/2026 rd Husläkarmodellen Att förbättra tillgången till läkartjänster inom den offentliga sektorn är ett centralt sätt att stärka den offentliga primärvården. Utifrån utskottets sakkunnigutfrågning råder det enighet om att införandet av en husläkarmodell är det bästa sättet att förbättra kontinuiteten i och tillgången till läkartjänster inom den offentliga sektorn. Med husläkarmodell avses ett verksamhetssätt där det väsentliga är kontinuiteten i vårdrelationen mellan patienten och läkaren och där patientens vård stöds av en egenvårdare och vid behov av andra medlemmar i ett multiprofessionellt team. Enligt de sakkunniga finns det starka vetenskapliga belägg för fördelarna med husläkarmodellen. När samma allmänläkare ansvarar för vården av patienten förbättras vårdens kvalitet och patienttillfredsställelsen, och kontinuiteten i vården minskar på längre sikt både sjukligheten och dödligheten samtidigt som hälso- och sjukvårdskostnaderna sjunker. Husläkarmodellen används i stor utsträckning i Europa, och enligt de sakkunniga är kontinuiteten och tillgången till vård betydligt bättre i de länder som tillämpar modellen än i Finland. Välfärdsområdena har i varierande grad infört olika modeller för kontinuitet i vården. Utskottet välkomnar att regeringen år 2025 inledde ett husläkarprogram som stödjer välfärdsområdena i att utveckla och införa vårdkontinuitetsmodeller. Utskottet anser att husläkarmodellen är ett centralt medel för att förbättra tillgången till öppenvård på basnivå, kontinuiteten i vården och jämlikheten. Utskottet instämmer i social- och hälsovårdsutskottets uppfattning att det för att trygga jämlikheten finns behov av en verksamhetsmodell med husläkare som omfattar alla regioner och befolkningsgrupper ( ShUU 2/2026 rd Social- och hälsovårdsutskottet har redan tidigare förutsatt att kontinuiteten i vårdrelationen inom primärvårdens öppna sjukvård stärks genom att införa en modell med husläkare ( ShUB 25/2024 rd Privata öppenvårdstjänster Alla som stadigvarande vistas i Finland har rätt till sjukförsäkringsersättning via FPA för användning av privata öppenvårdstjänster på det sätt som närmare anges i sjukförsäkringslagen ( 1224/2004 I studien granskas besök hos allmänläkare och specialistläkare inom öppenvården, med undantag för mun- och tandvård samt rehabilitering. Utgifterna för den sålunda avgränsade privata öppenvården uppgick år 2023 till 535,6 miljoner euro. Merparten av kostnaderna bestod av besök hos specialistläkare. Folkpensionsanstaltens ersättningar täckte 12 procent av kostnaderna (64,4 miljoner euro). Resterande del av kostnaderna fördelade sig mellan försäkringsbolagen och hushållen. Enligt beräkningar som delvis bygger på uppskattningar uppgick den andel av utgifterna för privat öppenvård som täcktes genom ersättningar från försäkringsbolagen till 71,5 procent (383 miljoner euro), när såväl ersättningar på grund av sjukdom som ersättningar på grund av olycksfall inkluderas. Hushållens andel uppgick därmed till cirka 88 miljoner euro (16,5 procent). Därtill betalar hushållen försäkringspremier till privata försäkringsbolag och deltar i finansieringen av Folkpensionsanstaltens ersättningar. En betydande del av användningen av privat öppenvård finansieras genom försäkringar. Enligt finansbranschens statistik över sjukkostnadsförsäkringar hade cirka 1,3 miljoner finländare en frivillig sjukkostnadsförsäkring i slutet av juni 2025. Av dessa var cirka 457 000 barn. Av sjukkostnadsförsäkringarna för vuxna hade cirka 562 000 tecknats av privatpersoner och cirka 308 000 av företag. Enligt de sakkunnigyttranden som utskottet fått har de ersättningar som betalas från privata sjukkostnadsförsäkringar ökat kraftigt efter covidpandemin, och snabbast har ersättningarna för akuta luftvägsinfektioner ökat. Försäkringskunderna söker vård med låg tröskel, särskilt om de har valt en lägre självrisk. Enligt sakkunnigyttrandena har lönsamheten för sjukkostnadsförsäkringarna under de senaste åren försämrats till följd av såväl att försäkringstagarna söker vård aktivare än tidigare som att kostnadsnivån inom den privata hälso- och sjukvården har stigit kraftigt. Utifrån Folkpensionsanstaltens uppgifter har ersättningsgraden för privata läkararvoden gradvis sjunkit från cirka 40 procent år 1997 till cirka 8 procent år 2023. Detta har inte haft någon systematisk inverkan på antalet ersättningsberättigande läkarbesök, utan antalet har varierat kring 3—3,5 miljoner besök. Den finansiering som riktas till Folkpensionsanstaltens ersättningar har ökat under innevarande regeringsperiod. Materialet i den studie som utskottet beställt hänför sig till tiden före det så kallade försöket med valfrihet, inom vilket personer som fyllt 65 år kan besöka en privat läkare med en självrisk som motsvarar klientavgiften inom den offentliga hälso- och sjukvården under perioden 1.9.2025—31.12.2027. I enlighet med regeringens beslut våren 2026 är avsikten att försöket ska utvidgas och förlängas med ett år. Utskottet anser det viktigt att insamling av uppföljnings- och forskningsdata har kopplats till försöket så att resultaten av försöket kan bedömas. I studien rekommenderas en bedömning av möjligheten att överföra Folkpensionsanstaltens ersättningar för privat öppenvård till finansiering av tjänster som ordnas genom välfärdsområdena. Under sakkunnigutfrågningen fick förslaget såväl stöd som kritik. De sakkunniga som understödde förslaget ansåg det motiverat att stärka verksamhetsförutsättningarna för den offentliga primärvården. De som motsatte sig förslaget ansåg däremot att beloppet är så litet att dess betydelse för utvecklingen av hela systemet skulle vara begränsad. Som en risk har också framförts att den tilläggsfinansiering som välfärdsområdena på detta sätt får kan användas på olika sätt i olika områden och att det inte kan garanteras att finansieringen riktas till förbättrad tillgång till läkare. Utskottet instämmer i social- och hälsovårdsutskottets uppfattning att utvecklingen av ersättningarna för privat hälso- och sjukvård inte får försämra välfärdsområdenas möjligheter att finansiera och utveckla den offentliga hälso- och sjukvården ( ShUU 2/2026 rd ShUU 2/2025 rd ShUB 6/2025 rd ShUB 10/2025 rd Företagshälsovård Finansieringen av företagshälsovården och FPA:s ersättningssystem Enligt lagen om företagshälsovård (1383/2001) ska arbetsgivaren på sin bekostnad ordna företagshälsovård för att förebygga och bekämpa risker och olägenheter för hälsan som beror på arbetet och arbetsförhållandena samt för att skydda och främja arbetstagarnas säkerhet, arbetsförmåga och hälsa. Till denna lagstadgade förebyggande företagshälsovård hör bland annat arbetsplatsutredning, hälsoundersökningar, vägledning och råd samt upprätthållande av beredskap för första hjälpen. Dessutom kan arbetsgivaren frivilligt ordna sjukvårdstjänster och andra hälsovårdstjänster för arbetstagarna. Denna frivilliga företagshälsovård kallas i betänkandet företagshälsovårdens sjukvårdstjänster. Enligt Folkpensionsanstaltens statistik över företagshälsovården ordnade 37 402 arbetsgivare år 2023 företagshälsovårdens sjukvårdstjänster för nästan två miljoner personer. Sjukvårdstjänster erbjöds 94 procent av de personer som omfattades av den lagstadgade förebyggande företagshälsovården. Det bör noteras att företagshälsovårdens tjänster är helt avgiftsfria för användarna, till skillnad från tjänsterna inom övriga delar av servicesystemet. Enligt Folkpensionsanstalten omfattar företagshälsovårdens sjukvårdstjänster typiskt sett vård som ges av företagsläkare, företagshälsovårdare och företagsfysioterapeuter, utredning av arbetstagarens hälsotillstånd eller bedömning av vårdmöjligheter som utförs av företagspsykolog i samband med undersökning och behandling av sjukdom på basis av en konsultationsbegäran eller behovsbedömning från en yrkesutbildad person inom företagshälsovården, en serie fysioterapibehandlingar på remiss av företagsläkare, specialistläkarkonsultationer för att utreda arbetsförmågan eller vårdmöjligheterna så att vårdansvaret kvarstår hos företagsläkaren, behövliga laboratorie- och bilddiagnostiska undersökningar. I sjukförsäkringslagen ( 1224/2004 Enligt Folkpensionsanstaltens statistik över företagshälsovården uppgick de godkända totalkostnaderna för den företagshälsovård som arbetsgivarna ordnade till cirka 1 144 miljoner euro år 2023 (tabell 1). Av detta utgjorde den frivilliga företagshälsovården, det vill säga sjukvårdstjänsterna, cirka 559 miljoner euro. Av tabell 2 framgår att 58 procent av kostnaderna för den lagstadgade förebyggande företagshälsovården och 24 procent av kostnaderna för sjukvårdstjänsterna finansieras genom arbetsinkomstförsäkringen inom Folkpensionsanstaltens sjukförsäkringsfond Arbetsgivarna deltar i finansieringen av arbetsinkomstförsäkringen genom att betala arbetsgivares sjukförsäkringsavgift på basis av lönerna, medan löntagarna och företagarna deltar genom att betala sjukförsäkringens dagpenningspremie. Dessa avgifter är obligatoriska försäkringsavgifter av skattenatur, med vilka bland annat sjukdagpenningar och föräldradagpenningar finansieras. År 2023 uppgick de FPA-ersättningar som betalades till arbetsgivarna för företagshälsovårdens sjukvårdstjänster till sammanlagt cirka 133,3 miljoner euro. Såsom framgår av tabell 2 uppgick arbetsgivarnas och företagarnas direkta betalningsandel av kostnaderna för den frivilliga företagshälsovården, det vill säga sjukvårdstjänsterna, till 76 procent år 2023. Därtill har arbetsgivarna deltagit i finansieringen av de FPA-ersättningar som de fått på det sätt som beskrivs ovan. Utskottet anser det viktigt att arbetsgivarnas betydande finansieringsandel identifieras när servicesystemet utvecklas. Utifrån utskottets sakkunnighörande är kostnaden för en sjukfrånvarodag hög för arbetsgivarna, vilket i sin tur uppmuntrar arbetsgivarna att satsa på förebyggande företagshälsovård och på snabb vård av sjukdomar som försämrar arbetsförmågan. Tabell 1. Arbetsgivarnas och företagarnas kostnader för företagshälsovården och finansieringen av dem 2023, miljoner euro. Källa: FPA:s aktuarie- och ekonomiservicegrupp. Ersättningsklass inom företags-hälsovården Arbetsgivarnas och företagarnas direkta betalningar Finansiering som kanaliseras via FPA:s arbetsinkomstförsäkring (varav arbetsgivarnas respektive löntagarnas och företagarnas betalningsandelar) Statens andel Godkända kostnader totalt Totalt 668,7 473,3 (257,4+215,9) 2,3 1 144,4 * Ersättningen grundar sig på lagen om ersättning av statens medel för vissa kostnader för lantbruksföretagares företagshälsovård (859/1984). Lagstadgad förebyggande företagshälsovård 244,0 340,0 (184,8+155,1) 1,3* 585,6 Frivillig företagshälsovård, dvs. sjukvård 424,7 133,3 (72,5+60,8) 0,9 558,7 Tabell 2: Fördelningen av arbetsgivarnas och företagarnas finansiering av företagshälsovården 2023, procent. Källa: FPA:s aktuarie- och ekonomiservicegrupp. Ersättningsklass inom företags-hälsovården Arbetsgivarnas och företagarnas direkta betalningar Finansiering som kanaliseras via FPA:s arbetsinkomstförsäkring Statens andel Godkända kostnader totalt Totalt 58 41 0,2 100 Lagstadgad förebyggande företagshälsovård 42 58 0,2 100 Frivillig företagshälsovård, dvs. sjukvård 76 24 0,2 100 Statens andel av kostnaderna för företagshälsovården är liten, eftersom staten endast ersätter vissa kostnader för företagarnas sjukvård och lantbruksföretagarnas företagshälsovård. Å andra sidan stöder staten indirekt tillhandahållandet av företagshälsovård till arbetstagarna som en skattefri personalförmån, eftersom sedvanliga och skäliga hälsovårdstjänster som arbetsgivaren ordnar för hela personalen är en skattefri förmån för arbetstagaren i enlighet med 69 § 1 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen ( 1535/1992 360/1968 Utvecklingsbehov inom företagshälsovården I den studie som utskottet beställt fästs uppmärksamhet vid att variationen i omfattningen av företagshälsovårdens sjukvårdstjänster försätter arbetstagarna i en ojämlik ställning och orsakar problem med tanke på samordningen av vården. Enligt de sakkunniga skapar variationen i omfattningen av företagshälsovårdsavtalen stor osäkerhet både bland kunder och yrkesutbildade personer och leder till situationer där man försöker hänvisa kunden till en annan sektor. Det råder oklarhet mellan sektorerna om vilken instans som ansvarar för vården, särskilt i fråga om vården av långvariga sjukdomar, som för närvarande ordnas på varierande sätt. Till exempel hos statliga arbetsgivare omfattar företagshälsovården inte vård av långvariga sjukdomar, om sjukdomen inte har en tydlig koppling till förmågan att klara arbetet. I privata företag har vården av långtidssjukdomar kunnat ingå i omfattande avtal, men enligt uppgift till utskottet har många företag börjat spara kostnader genom att utesluta vården av långtidssjukdomar från företagshälsovårdens sjukvårdstjänster. När servicesystemet utvecklas är det viktigt att särskilt beakta långtidssjukdomar. Vid behandlingen av långtidssjukdomar betonas samarbetet, informationsgången och konsulteringen mellan företagshälsovården samt primärvården och den specialiserade sjukvården. Utskottet anser att arbetsfördelningen, samarbetet och informationsgången mellan de sjukvårdstjänster inom företagshälsovården och den offentliga primärvården som arbetsgivarna frivilligt ordnar behöver utvecklas för att säkerställa att vården lyckas och för att undvika oändamålsenliga överlappningar som ökar kostnaderna. Utskottet anser att det särskilt i fråga om behandlingen av långtidssjukdomar finns anledning att utreda om det är möjligt att uppnå kostnadsbesparingar genom att förbättra samarbetet mellan sektorerna. I studierapporten presenterar Institutet för hälsa och välfärd två alternativa modeller för att harmonisera företagshälsovårdens sjukvårdstjänster: att fastställa ett enhetligt tjänsteutbud för alla arbetstagare eller att definiera en miniminivå för omfattningen av tjänsterna så att rätten till FPA-ersättning bibehålls för tjänster som omfattas av den fastställda miniminivån, medan ersättningsrätten slopas för tjänster som överskrider denna nivå. Vid utskottets sakkunnigutfrågning ansågs förslagen vara problematiska, eftersom de bedömdes öka antingen den offentliga sektorns eller arbetsgivarnas kostnader beroende på genomförandesätt och finansieringsmodell. Det befarades också att en miniminivå skulle skapa oändamålsenliga vårdvägar om arbetstagaren tvingades byta sektor för tjänster som överskrider den fastställda omfattningen eller miniminivån. En ytterligare risk ansågs vara att ojämlikheten ökar genom att arbetsgivare kan teckna omfattande sjukkostnadsförsäkringar för nyckelpersoner. Med hänvisning till sakkunnigyttrandena anser utskottet inte att det är motiverat att fastställa en miniminivå för tjänsternas omfattning. Ersättningsklasserna, ersättningsprocenterna och maximibeloppet inom FPA:s ersättningssystem styr åtminstone i någon mån arbetsgivarnas praxis när det gäller att ordna företagshälsovård. Det senaste större ändringspaketet i FPA:s ersättningar för företagshälsovården trädde i kraft i början av 2020. Då infördes ett gemensamt maximibelopp för förebyggande företagshälsovård och sjukvård, samtidigt som maximibeloppet för sjukvården begränsades till högst 40 procent. Genom ändringarna uppmuntrades arbetsgivarna att öka den lagstadgade förebyggande företagshälsovården ( ShUB 6/2018 rd Enligt uppgift ger å ena sidan Folkpensionsanstaltens ersättningsdata och å andra sidan uppgifterna i Avohilmo-registret, som upprätthålls av Institutet för hälsa och välfärd, olika bilder av hur företagshälsovården fördelar sig mellan förebyggande verksamhet och sjukvård. Enligt Avohilmo är företagshälsovården huvudsakligen inriktad på sjukvård, medan kostnaderna för den förebyggande företagshälsovården enligt Folkpensionsanstaltens ersättningsuppgifter är större än kostnaderna för sjukvårdstjänsterna. Det finns flera förklarande faktorer (Satokangas m.fl. 2024). I Folkpensionsanstaltens förmånsdatabas registreras endast sådana besök och distanskontakter inom företagshälsovården vars kostnader Folkpensionsanstalten har ersatt serviceproducenterna för. Enligt Avohilmo genomförs till exempel avsevärt fler interna specialistläkarkonsultationer hos företagshälsovårdens serviceproducenter inom andra specialiteter än företagshälsovård och allmänmedicin än vad ersättning har sökts eller betalats för hos Folkpensionsanstalten. Dessutom skiljer sig Folkpensionsanstaltens förmånsdatabas och Avohilmo i fråga om hur de statistikför distansmottagningar. I Avohilmo samlas uppgifter om alla distanskontakter, medan Folkpensionsanstaltens statistik endast omfattar sådana distansmottagningar som kan jämställas med traditionella mottagningsbesök och som utförs av yrkesutbildade personer som omfattas av ersättningsrätten. Hittills har det inte bedömts i vilken utsträckning det inom företagshälsovården på arbetsgivarnas bekostnad också genomförs sådana vårdhändelser för vilka FPA-ersättning inte söks eller inte betalas ut (Satokangas m.fl. 2024, THL:s arbetspapper 27/2024). Arbetsgivarna kan alltså ordna sjukvårdstjänster i större utsträckning än vad som framgår av Folkpensionsanstaltens uppgifter. Enligt de sakkunniga är det i fortsättningen viktigt att förbättra företagshälsovårdens genomslag och dämpa kostnadsökningen, och en utveckling av FPA:s ersättningssystem är ett sätt att uppnå detta. För att förbättra genomslaget krävs dock att det nuvarande kunskapsunderlaget utnyttjas bättre genom samarbete mellan olika aktörer såsom Institutet för hälsa och välfärd, Folkpensionsanstalten och Arbetshälsoinstitutet. Folkpensionsanstaltens möjligheter att bedöma företagshälsovårdens genomslag begränsas av att den inte har rätt att få tillgång till person- och patientuppgifter eller kostnads- och verksamhetsuppgifter från företagshälsovårdens serviceproducenter. De uppgifter om företagshälsovården som Folkpensionsanstalten har tillgång till är på arbetsgivarnivå. Uppgifterna i Institutet för hälsa och välfärds Avohilmo-register baserar sig däremot på patientregister och avviker från de prestationsuppgifter som arbetsgivarna anmäler till Folkpensionsanstalten och som grundar sig på fakturering. Dessa skillnader mellan Avohilmo-registret och Folkpensionsanstaltens ersättningsuppgifter understryker behovet av en mer detaljerad studie om företagshälsovården. Även den ovan beskrivna variationen i omfattningen av företagshälsovårdsavtalen är ett fenomen som det saknas närmare uppgifter om, eftersom det inte finns offentliga uppgifter på nationell nivå om arbetsgivarspecifika företagshälsovårdsavtal. Utskottet anser att det behövs forskning om företagshälsovårdens praxis och genomslag. Utskottet anser det viktigt att utvidga Folkpensionsanstaltens rätt att få uppgifter så att den får rätt att av företagshälsovårdens serviceproducenter få sådana person- och patientuppgifter som gäller företagshälsovårdstjänster samt kostnads- och verksamhetsuppgifter som hänför sig till produktionen av företagshälsovårdstjänster. Utskottet instämmer i de sakkunnigas uppfattning att företagshälsovården är en viktig medicinsk specialitet som kräver särskild sakkunskap i frågor som gäller arbetet och arbetsmiljön. Företagshälsovårdens särskilda uppgift är att förebygga sjukdomar och olycksfall i anslutning till arbetet samt att främja hälsa och säkerhet i arbetet, arbetstagarnas hälsa, arbetsförmåga och funktionsförmåga samt arbetsgemenskapens verksamhet. Utskottet betonar företagshälsovårdens betydelse och anser det vara viktigt att förtydliga företagshälsovårdens roll och kärnuppgift. Detta förutsätter att innehållet i företagshälsovårdens sjukvårdstjänster preciseras, att grunderna för ersättningarna förtydligas och att registreringspraxisen harmoniseras. Utskottet anser det viktigt att företagshälsovårdens sjukvårdstjänster stöder arbetsförmågan och tillsammans med den förebyggande företagshälsovården bidrar till att minska sjukfrånvaron. Tyngdpunkten inom företagshälsovårdens sjukvårdstjänster bör ligga på att förebygga, identifiera och behandla arbetsrelaterade sjukdomar. Samtidigt är utskottet medvetet om att arbetsgivare och arbetsplatser behöver en serviceproducent som strategisk samarbetspartner och stöd, specialiserad på att stödja och återställa arbetsförmågan samt förtrogen med arbetsplatsens förhållanden, behov och de förändringar som pågår i arbetslivet. Utskottet betonar att en avveckling av företagshälsovårdens sjukvård skulle öka belastningen på den offentliga öppna hälso- och sjukvården på ett ohållbart sätt, om öppenvården för närmare två miljoner personer i sin helhet skulle överföras till välfärdsområdenas ansvar utan betydande tilläggsfinansiering. Utskottet påpekar i detta sammanhang att sjukskötare, till skillnad från hälsovårdare, för närvarande inte är yrkesutbildade personer enligt lagen om företagshälsovård och att deras arbetsinsats således inte omfattas av rätten till FPA-ersättning. Enligt en sakkunnigbedömning kan detta bidra till att företagshälsovårdens sjukvård i hög grad utförs av läkare. Utskottet anser att det finns anledning att bedöma om även sjukskötarnas arbetsinsats borde omfattas av rätten till FPA-ersättning för företagshälsovårdens sjukvård. Studerandehälsovård Ansvaret för att ordna studerandehälsovårdstjänster för studerande vid gymnasier och yrkesutbildningar ligger enligt hälso- och sjukvårdslagen ( 1326/2010 695/2019 Enligt den studie som utskottet beställt användes studerandehälsovårdens tjänster av cirka 500 000 personer under granskningsperioden 2021—2023. Enligt studierapporten uppgick utgifterna för studerandehälsovården, exklusive mun- och tandvård, till sammanlagt nästan 91 miljoner euro år 2023, varav drygt hälften, cirka 54 procent, avsåg hälso- och sjukvård för högskolestuderande. Av denna helhet på 48,7 miljoner euro finansierar staten 77 procent, medan de återstående 23 procenten, det vill säga 11 miljoner euro, finansieras genom de hälsovårdsavgifter som studerandena betalar till Folkpensionsanstalten. Betalningsandelarna fastställs i lag ( 695/2019 I studierapporten rekommenderas att det utreds om det finns behov av att utveckla jämlikheten i fråga om hälsovårdsavgifterna för högskolestuderande i jämförelse med användarna av offentliga tjänster. Den hälsovårdsavgift som högskolestuderande betalar är till sin karaktär en skatt, som ska betalas oberoende av om den studerande använder studerandehälsovårdens sjukvårdstjänster eller inte. Enligt studien använde merparten (85 procent) av dem som använt studerandehälsovårdens tjänster också tjänster inom den offentliga sektorn, för vilka klientavgifter tas ut. År 2026 uppgår högskolestuderandens hälsovårdsavgift till 70,7 euro. I avgiften ingår även mun- och tandvårdstjänster. Enligt de sakkunniga som utskottet hört är studerandenas finansieringsandel av SHVS:s tjänster allmänt accepterad bland de studerande. Även om en studerande inte skulle ha ett enda sjukvårdsbesök under året omfattas han eller hon ändå av det gemensamma förebyggande arbetet. De sakkunniga som utskottet hört ansåg inte att jämlikheten i fråga om hälsovårdsavgiften jämfört med användarna av offentliga tjänster utgör något betydande problem. Genom sin hälsovårdsavgift får högskolestuderande, utöver tjänster inom samhällshälsan, de primärvårdstjänster som ingår i studerandehälsovårdens serviceutbud, det vill säga tjänster inom allmän hälsa, psykisk hälsa och munhälsa, av SHVS. Studerandena betalar inga andra besöks- eller åtgärdsavgifter för användningen av studerandehälsovårdens tjänster, med undantag för avgifter för oanvända besök som inte avbokats. Den allmänna hälsovårdsavgift som alla högskolestuderande betalar minskar till exempel de hinder för användningen av studerandehälsovårdens tjänster som beror på studerandenas ekonomiska situation. Därigenom är det möjligt att riktat stödja till exempel studerande som behöver särskilt stöd och särskilda tjänster. Ett viktigare jämlikhetsproblem ansågs vara att studerande på andra stadiet och högskolestuderande befinner sig i en ojämlik ställning i förhållande till varandra, eftersom SHVS:s tjänster endast är avsedda för högskolestuderande. Även social- och hälsovårdsutskottet och kulturutskottet har fäst uppmärksamhet vid detta ( ShUB 35/2018 rd KuUU 11/2018 rd Omkring 300 000 studerande omfattas av SHVS:s tjänster. SHVS:s uppgift är att tillhandahålla hälso- och sjukvårdstjänster för högskolestuderande, främja de studerandes hälsa och studieförmåga samt främja välbefinnandet i studiemiljön och studiegemenskapen. I likhet med de sakkunniga identifierar utskottet SHVS särskilda sakkunskap när det gäller att främja de studerandes hälsa, välbefinnande och studieförmåga samt upprätthålla en hälsosam och trygg studiemiljö. Utskottet håller med de sakkunniga om att mentalvårdstjänsterna inom studerandehälsovården för högskolestuderande också är ett delområde där det är viktigt att utnyttja SHVS:s specialkompetens, som fokuserar på vård av högskolestuderande. Genom SHVS:s riksomfattande verksamhet kan tjänsterna för högskolestuderande tillhandahållas jämlikt oberoende av studieort. Den centraliserade strukturen möjliggör samordnad styrning av studerandehälsovården, gemensamma verksamhetsmodeller och utnyttjande av riksomfattande nätverk. Tillräckliga personalresurser I den studie som utskottet beställt bedömdes personalresursernas tillräcklighet utifrån prognosmodellerna i det tidigare genomförda Sotehen-projektet, som gällde personalen inom hela social- och hälsovården. Om personalbehovet inom öppenvården på basnivå uppskattas som en relativ andel av personalbehovet inom hela social- och hälsovården, kommer personalbehovet inom dessa tjänster enligt studien att öka med cirka 3 350 personer fram till 2040. Två tredjedelar av dem är vårdpersonal. I studien bedöms utbildningsutbudet för sjukskötare vara tillräckligt i förhållande till efterfrågan. Efterfrågan på närvårdare ökar kraftigt, vilket särskilt märks inom vården av äldre, exempelvis inom hemvården, och i mindre utsträckning inom öppenvården på basnivå. I studierapporten bedöms det att det också kan uppstå brist på läkare och att underskottet kan uppgå till cirka 800—1 400 läkare fram till 2040. Prognosmodellen är dock förenad med osäkerheter, och prognosen för läkarnas del utarbetades före de senaste ökningarna av antalet utbildningsplatser. Antalet nybörjarplatser inom den medicinska grundutbildningen i Finland utökades med 71 platser 2024, vilket ger totalt antal 826 platser. Enligt de sakkunniga har de medicinska fakulteterna svårt att ordna tillräckligt många praktikplatser för de studerande, och gruppstorlekarna upplevs ha blivit så stora att det redan påverkar utbildningens kvalitet. Utöver dem som studerar medicin i Finland genomgår årligen över tusen finländare läkarutbildning utomlands. Enligt uppgift till utskottet hade 35 procent av de 1 148 läkare som legitimerades 2024 avlagt sin examen utomlands. Utskottet anser att läkarutbildningen inte kan stödja sig enbart på läkare som utbildar sig utomlands, utan att ett tillräckligt utbildningsutbud i Finland även framöver måste säkerställas. Dessutom anser många sakkunniga att det är motiverat att utöka utbildningen av specialister inom allmänmedicin. År 2023 hade Finland det lägsta antalet yrkesverksamma läkare per tusen invånare bland EU-länderna, men det femte högsta antalet sjukskötare (State of Health in the EU. Finland. Landsspecifik hälsoprofil 2025). Detta återspeglar delvis sjukskötarnas växande roll inom hälso- och sjukvården. När öppenvården på basnivå granskas i enlighet med avgränsningarna i studien, fanns det sammanlagt 15 935 läkare i Finland 2023. Enligt studierapporten var det vanligast att en läkare under året arbetade inom två sektorer (41 procent) eller enbart inom den offentliga sektorn (37 procent). De som producerade minst en vårdhändelse inom två sektorer arbetade vanligen inom den privata sektorn och företagshälsovården. Enligt ett sakkunnigyttrande som utskottet fått är de läkare som arbetar inom företagshälsovårdens sjukvård huvudsakligen allmänläkare vid stora läkarcentraler som också tillhandahåller tjänster för självbetalande kunder. Av läkarna hade 12 procent under året arbetat inom tre olika sektorer och en procent inom samtliga fyra sektorer. Antalet vårdpersonal var 23 338, och merparten av dem (79 procent) arbetade endast inom en sektor. Av vårdpersonalen arbetade 66 procent enbart inom den offentliga sektorn. Även inom yrkesgruppen vårdpersonal arbetade de som var verksamma inom den privata sektorn sannolikt också inom företagshälsovården. Enligt de bedömningar som framfördes vid sakkunnigutfrågningen finns det tillräckligt många läkare i Finland, men deras arbetsinsats är fördelad på ett oändamålsenligt sätt mellan de olika sektorerna. Det splittrade servicesystemet leder till att läkararbetskraften inte fördelas mellan de olika sektorerna och olika delar av landet i enlighet med servicebehoven. Sektorerna har delvis olika uppgifter och mål, men de konkurrerar ändå om begränsade personalresurser, särskilt om allmänläkare och specialistläkare i allmänmedicin. Resultaten av studien visar att kunderna inom den offentliga sektorn huvudsakligen vårdas av vårdpersonal, medan vården inom företagshälsovården och den privata sektorn i hög grad är läkarcentrerad. Inom den offentliga sektorn framhävs vårdpersonalens roll, eftersom de till exempel bedömer tillgången till vård, behandlar långtidssjukdomar och följer upp vårdbalansen. Å andra sidan bedöms det i studierapporten att den starka betoningen på sjukskötarmottagningar inom den offentliga sektorn kan begränsa särskilt multisjuka och äldre personers tillgång till läkartjänster. I studien bedöms det dessutom att läkare inom företagshälsovården och den privata sektorn utför många uppgifter som sannolikt kunde skötas av andra yrkesutbildade personer. Utskottet anser det viktigt att utveckla arbetsfördelningen mellan de yrkesutbildade personerna inom alla sektorer, så att personalresurserna används så ändamålsenligt som möjligt i förhållande till servicebehovet. Utskottet instämmer dessutom i studiens rekommendation om att det bör satsas på arbetsfördelningen, arbetshanteringen och arbetsförhållandena för de yrkesutbildade personerna inom den offentliga primärvården, så att den offentliga sektorn är en attraktiv arbetsplats. Utöver konkurrensen mellan de fyra sektorerna konkurrerar också välfärdsområdena sinsemellan om arbetskraften. Enligt de sakkunniga har rekryteringen av läkare varit mest utmanande i de glest befolkade delarna i de östra och norra välfärdsområdena. Utskottets uppmärksamhet har fästs vid att övergången till universitetens gemensamma antagning inom läkarutbildningen har minskat andelen studerande från närområdet som antas till universiteten i Uleåborg och Kuopio. Detta minskar i sin tur sannolikheten för att de utexaminerade läkarna stannar kvar och arbetar i östra och norra Finland. Enligt de sakkunniga har man i Norge lyckats locka läkare till mer avlägsna områden med hjälp av olika incitament. I de tyska delstaterna pågår försök där en liten procentandel av studieplatserna inom medicin kvoteras för studerande som förbinder sig att efter examen arbeta i tio år i områden där det råder brist på allmänläkare. Utskottet anser att det också i Finland finns skäl att med lärdom av internationella exempel pröva åtgärder för att förbättra den regionala tillgången till läkare och att säkerställa ett tillräckligt antal utbildningsplatser inom läkarutbildningen. Befolkningsutvecklingen kommer i framtiden att differentieras så att behovet av både läkare och vårdpersonal inom öppenvårdstjänsterna på basnivå i vissa välfärdsområden minskar fram till 2040. I och med att befolkningen åldras övergår dock en del av servicebehovet till tjänster som är mer krävande än tjänsterna på basnivå. Många sakkunniga oroar sig över läkar- och sjukskötarresursernas tillräcklighet när den åldrande befolkningens servicebehov ökar, men vissa sakkunniga betonar att det inte är möjligt att möta den ökande efterfrågan, åtminstone inte utan att i betydande grad öka resurserna. Utskottet betonar i likhet med de sakkunniga som utskottet hört att den ökande efterfrågan på tjänster inom alla sektorer i första hand bör mötas genom att förbättra produktiviteten, utveckla arbetsfördelningen mellan yrkesutbildade personer och gallra bland behandlingar som ger enbart liten nytta. Med behandlingar som ger liten nytta avses behandlingsmetoder som ger liten eller ingen nytta för patienten, är mer skadliga än nyttiga för patienten, leder till onödiga kostnader för patienten eller innebär slöseri med begränsade resurser inom hälso- och sjukvården. De sakkunniga efterlyser mer heltäckande rekommendationer än för närvarande, det vill säga rekommendationer för god medicinsk praxis och rekommendationer från tjänsteutbudsrådet, om vilken dokumenterat verkningsfull vård som anses vara till nytta och bör ingå i tjänsteutbudet. På grund av de begränsade offentliga medlen och personalresurserna betonar många av de sakkunniga betydelsen av prioritering och av att det offentliga servicelöftet förtydligas. Utskottet delar de sakkunnigas uppfattning att det behövs en diskussion om prioritering och om vilket tjänsteutbud inom hälso- och sjukvården som kan upprätthållas med offentliga medel. För medborgarna innebär detta ett servicelöfte om vilka tjänster som omfattas av den offentliga sektorns finansieringsansvar och, omvänt, vilka tjänster medborgarna själva ska bekosta. Användningen av parallella sektorer i servicesystemet Öppen sjukvård på basnivå ordnas i Finland inom fyra olika sektorer. Personer som är stadigvarande bosatta i Finland kan parallellt använda minst två kanaler för öppen sjukvård, det vill säga den offentliga och den privata sektorn. Välfärdsområdena och Helsingfors stad har organiseringsansvaret för invånarnas social- och hälsovård och därmed även för öppenvården. Den andra sektorn för öppen sjukvård som står till hela befolkningens förfogande utgörs av privata öppenvårdstjänster som delvis ersätts av Folkpensionsanstalten. Dessutom kan de sysselsatta vars arbetsgivare ordnar sjukvårdstjänster för sina arbetstagare som en del av företagshälsovården använda tjänster inom tre sektorer. Den fjärde separata sektorn utgörs av de studerandehälsovårdstjänster för högskolestuderande som produceras av Studenternas hälsovårdsstiftelse (SHVS) och vars organiseringsansvar ligger hos Folkpensionsanstalten. Högskolestuderande kan således använda tjänster inom tre sektorer eller inom fyra sektorer om de också omfattas av företagshälsovårdens sjukvårdstjänster. I den studie som utskottet beställt granskas för första gången på nationell nivå den parallella användningen av dessa fyra sektorer utifrån registermaterial. I studien definieras parallell användning av tjänster som att en person använder flera sektorer inom servicesystemet under granskningsperioden, oberoende av om det gäller vård av samma sjukdom eller när under granskningsperioden tjänsterna har använts. Enligt studien använde cirka 5,4 miljoner personer tjänster inom öppenvården på basnivå under åren 2021—2023. Av dem använde 39 procent under granskningsperioden endast tjänster inom en sektor, 41 procent tjänster inom två sektorer, 18 procent tjänster inom tre sektorer och två procent tjänster inom fyra sektorer. Den parallella användningen är ett betydande fenomen, eftersom cirka 61 procent av alla som använde tjänster inom öppenvården på basnivå under granskningsperioden använde två eller flera sektorer parallellt. Det vanligaste sättet att använda fler än en sektor var en kombination av den offentliga och den privata sektorn (cirka 1,0 miljon personer). De näst vanligaste var en kombination av offentlig, privat och företagshälsovård (cirka 0,8 miljoner personer) och en kombination av offentlig och företagshälsovård (cirka 0,7 miljoner personer). Den parallella användningen av flera sektorer var särskilt framträdande bland barn och personer i arbetsför ålder, medan den äldre befolkningen i större utsträckning använde endast den offentliga sektorns tjänster. Siffrorna visar inte om personen har använt flera sektorers tjänster för att behandla samma sjukdom eller om tjänsterna inom olika sektorer har använts samtidigt. En del av den parallella användningen kan till exempel bero på att olika sektorer används efter varandra till följd av förändringar i personens ställning på arbetsmarknaden. Företagshälsovårdens sjukvårdstjänster är å sin sida i princip inte avsedda att heltäckande tillgodose alla servicebehov. Trots dessa begränsningar i granskningen konstaterar utskottet att det enligt en allmänt delad sakkunniguppfattning är så att systemets fragmentering leder till överlappande undersökningar och vård samt ineffektiv användning av personalresurser. Å andra sidan används den privata hälso- och sjukvården ofta när tillgången till den offentliga sektorns tjänster är sämre, till exempel inom gynekologiska tjänster och ögonsjukdomar ( ShUU 2/2026 rd Vid sakkunnigutfrågningen lyftes å andra sidan fördelarna med ett flerkanalssystem fram. Den enskildes valfrihet ökar när det är möjligt att välja inom vilken sektor man vill anlita tjänster. Användningen av den privata sektorns och företagshälsovårdens sjukvårdstjänster minskar belastningen på den offentliga sektorns tjänster, vilket sparar offentliga medel. Den goda tillgången till företagshälsovårdens sjukvård kan i sin tur bidra till att upprätthålla arbetsförmågan och därigenom gynna samhällsekonomin. En klar fördel med företagshälsovårdens sjukvårdstjänster jämfört med öppenvården inom den offentliga primärvården anses vara att man snabbt får tillgång till tjänsterna. I studien och vid sakkunnigutfrågningen har det dock betonats att det splittrade systemet för öppenvård på basnivå inte behandlar befolkningen jämlikt, eftersom tillgången till vård beror på genom vilken sektor människor har rätt att få vård eller om de har ekonomiska möjligheter att utnyttja privat öppenvård. Förutom servicebehovet påverkas alltså tillgången till vård och användningen av tjänster av personens ålder, inkomster och ställning på arbetsmarknaden samt av omfattningen av det företagshälsovårdsavtal som arbetsgivaren har ingått. I det följande behandlar utskottet närmare bedömningen av vårdbehovet, som påverkar tillgången till vård. Praxis för bedömning av vårdbehovet Med bedömning av vårdbehovet avses en bedömning av patientens hälsotillstånd som görs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården när patienten kontaktar en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. Vid bedömningen avgörs om patienten behöver hälso- och sjukvårdstjänster, hur brådskande vårdärendet är samt till vilken tjänst eller servicekanal kunden bör hänvisas. Bedömningen av vårdbehovet är en bindande praxis endast inom den offentliga sektorn och studerandehälsovården i enlighet med lagstiftningen om vårdgaranti. Både i studies och vid sakkunnigutfrågningen ansågs det ur ett resurshushållningsperspektiv vara problematiskt att kriterierna för tillgång till vård skiljer sig mellan sektorerna. Den bedömning av vårdbehovet som används inom den offentliga sektorn kan begränsa tillgången till vård alltför mycket, medan kunden inom den privata sektorn kan boka tid direkt hos den läkare som han eller hon väljer. Inom företagshälsovården varierar praxis. Enligt de sakkunniga har företagshälsovården numera oftare än tidigare verktyg för bedömning av vårdbehovet, till exempel bedömningar som görs i digitala servicekanaler. Enligt sakkunnigyttrandena har det inom den privata öppenvården observerats att förekomsten av en privat sjukkostnadsförsäkring påverkar vilka undersökningar och behandlingar som erbjuds kunden. Vissa undersökningar används på lättare grunder inom den privata sektorn än inom den offentliga primärvården, särskilt när finansieringen är säkerställd genom ett försäkringsbolag. Dessutom söker försäkringskunder vård med låg tröskel och ofta direkt på specialistnivå, även när situationen ur medicinsk synvinkel inte förutsätter det. Enligt de sakkunnigas bedömning har bedömningen av vårdbehovet fått en framträdande ställning inom den offentliga sektorn delvis på grund av läkarbrist vid hälsovårdscentralerna. Samtidigt anses den offentliga sektorns styrka vara dess multiprofessionella arbetssätt, varvid bedömningen av vårdbehovet enligt de sakkunniga är ett bra sätt att avgöra hos vilken yrkesutbildad person kunden har störst nytta av ett mottagningsbesök. Det framhölls å andra sidan också att resursbristen kan innebära att kunden inte kan erbjudas det mottagningsbesök som bedöms vara mest ändamålsenligt. I studien rekommenderas det att den bedömning av vårdbehovet som sker inom primärvården förtydligas. Också de sakkunniga som utskottet hört anser att det finns behov av att utveckla bedömningen av vårdbehovet inom primärvården. En del av de sakkunniga förordar att den nuvarande modellen för bedömning av vårdbehovet avskaffas, lättas upp avsevärt eller kompletteras med artificiell intelligens. Som utvecklingsförslag lyftes fram att icke-brådskande kontakter inte nödvändigtvis behöver handläggas samma dag. I likhet med de sakkunniga anser utskottet att det finns behov av att förtydliga bedömningen av vårdbehovet inom primärvården. I den studie som utskottet beställt rekommenderas det att principerna för tillgång till vård utreds och praxis utvärderas inom alla sektorer. De sakkunniga anser det vara viktigt att resultatet av bedömningen av vårdbehovet inte beror på var eller av vem bedömningen görs, utan att den baserar sig på allmän vårdpraxis och vårdrekommendationer. I likhet med de sakkunniga som utskottet hört anser utskottet att undersökningar och behandlingar inom alla sektorer bör erbjudas enligt enhetliga grunder, i enlighet med vårdrekommendationerna och utifrån medicinska behov. Utskottet betonar de yrkesutbildade personernas ansvar när det gäller att avgöra vilka undersökningar patienten faktiskt behöver. Finlands system för öppen sjukvård på basnivå i ett internationellt jämförelseperspektiv För att stödja och ge bakgrund till granskningen av öppenvården på basnivå i Finland lät utskottet sitt sekretariat och informationstjänsten vid riksdagens kansli genomföra en internationell jämförelse. Utskottet beslutade att i jämförelsen inkludera de nordiska länderna, Storbritannien, Nederländerna, Israel och Kanada. I jämförelsen granskades hälso- och sjukvårdens servicesystem, finansieringskällor och resurser samt tillgången till vård inom primärvården och hälso- och sjukvårdssystemens resultat i Finland och dessa åtta länder. Utöver offentliga informationskällor grundade sig jämförelsen på en enkät som genomfördes via de europeiska parlamentens informationstjänsternas informationsnätverk European Centre for Parliamentary Research and Documentation (ECPRD). Nedan redovisas slutsatserna av jämförelsen mellan de olika servicesystemens struktur och finansiering. Den jämförelse som utskottet låtit genomföra visade att Finland har utvecklat ett internationellt sett exceptionellt sätt att ordna öppenvård genom fyra olika kanaler. I de åtta jämförelseländerna finns inga motsvarande parallella kanaler för öppen sjukvård på basnivå. Vissa liknande inslag förekommer i jämförelseländerna, men i mer begränsad omfattning än i Finland. På Island gäller ersättningar som motsvarar FPA-ersättning för privat vård endast specialistläkarbesök i begränsade fall. I Norge omfattar studerandehälsovården sjukvård, men tjänsteutbudet beror på studerandesammanslutningens storlek, finansiering och beslut. I Sverige ordnar vissa arbetsgivare sjukvårdstjänster, men arbetsgivarna får inga ersättningar för dem. Dessutom betraktas sjukvårdstjänster som en skattepliktig anställningsförmån, till skillnad från i Finland. Finansieringen av den öppna sjukvården på basnivå är inte helt enkanalig i något av de utvalda jämförelseländerna, men Finland skiljer sig från de övriga genom en mer splittrad finansieringsmodell. Ett särdrag för Finland är att offentlig finansiering styrs inte bara till den offentligt organiserade universella hälso- och sjukvården utan också till de tre andra kanalerna. Skattefinansieringen kompletteras med obligatoriska försäkringsavgifter av skattenatur, vilka via den arbetsinkomstförsäkring som ingår i den sjukförsäkring som administreras av Folkpensionsanstalten riktas till FPA-ersättningar för företagshälsovården och via sjukvårdsförsäkringen till FPA-ersättningar för privata läkarbesök. Dessutom riktas skattefinansiering till en separat studerandehälsovård. Ett annat särdrag för Finland är arbetsgivarnas betydande direkta finansieringsandel, eftersom merparten av arbetsgivarna utöver den lagstadgade företagshälsovården frivilligt ordnar sjukvårdstjänster. På grund av de många finansieringskanalerna skiljer sig Finland från de övriga nordiska länderna, Storbritannien och Kanada genom att skattefinansieringens andel av öppenvården på basnivå är mindre. I jämförelseländerna tillhandahålls mottagningstjänster på allmänläkarnivå huvudsakligen genom den offentligt organiserade hälso- och sjukvården via en enda kanal, men serviceproducenternas sektortillhörighet varierar mellan länderna. I Sverige kan till exempel en hälsocentral vara offentlig eller privat, och inom den norska husläkarmodellen kan kommuner med organiseringsansvar köpa tjänster av privata serviceproducenter eller anställa läkare i kommunens tjänst. Mottagningstjänster på allmänläkarnivå produceras i jämförelseländerna typiskt antingen av privata serviceproducenter eller så att klienten kan välja en offentlig eller privat serviceproducent som uppfyller de kriterier som den offentliga organisatören har ställt upp. Finland skiljer sig från många av jämförelseländerna genom att producenterna av offentligt organiserade mottagningstjänster inom primärvården huvudsakligen är offentliga. I Finland kan välfärdsområdena och Helsingfors stad också köpa tjänster som omfattas av deras organiseringsansvar av privata serviceproducenter och allmännyttiga sammanslutningar eller ge kunden en servicesedel för anskaffning av tjänsten. Enligt den studie som utskottet beställt hänförde sig cirka sex procent av utgifterna för mottagningstjänster på basnivå till köp av kundtjänster. I praktiken produceras den offentliga primärvården i Finland således huvudsakligen av offentliga serviceproducenter, medan den privata sektorn producerar dels företagshälsovårdens sjukvårdstjänster som delvis ersätts av Folkpensionsanstalten, dels privata öppenvårdstjänster. Utskottet konstaterar att det är nyttigt att närmare granska andra länders organisationsmodeller om man i Finland vill reformera den institutionella strukturen för öppenvården på basnivå och mer allmänt hela hälso- och sjukvården samt socialvården. Enligt de sakkunniga är det dock viktigt att beakta att ingen modell för organisering av hälso- och sjukvård kan överföras direkt från ett land till ett annat. Internationella modeller för organisering av hälso- och sjukvård kan till exempel delas in i fyra typer av modeller på det sätt som THL gjort i sitt arbetspapper 33/2025 (Näkökulmia kansainvälisten terveydenhuoltomallien soveltamiseen Suomessa [”Perspektiv på tillämpningen av internationella hälso- och sjukvårdsmodeller i Finland”]). Dessa är ett nationellt social- och hälsovårdssystem, såsom i England, starka regionala organisatörer av social- och hälsovård, såsom i Spanien, försäkringsbaserad hälso- och sjukvård, såsom i Nederländerna, samt nationell sjukförsäkring, såsom i Australien. Det är värt att notera att de försäkringsbaserade modellerna inte omfattar socialservice. Finlands nuvarande modell ligger enligt Institutet för hälsa och välfärd mellan de två förstnämnda modellerna. Utveckling av servicesystemet som helhet Enligt den studie som utskottet beställt och de sakkunniga som utskottet hört har systemet för öppen sjukvård på basnivå i Finland hittills inte reformerats som en helhet, utan varje delsystem har utvecklats separat. Den social- och hälsovårdsreform som trädde i kraft vid ingången av 2023 gällde i fråga om öppenvård på basnivå endast den offentliga primärvården. FPA-ersättningarna för privat öppenvård har utvecklats som ett separat delområde. Företagshälsovården utvecklas i sin tur på trepartsbasis som ett eget separat system. Utskottet anser att det i fortsättningen är nödvändigt att granska och utveckla den öppna sjukvården på basnivå som en helhet, vars fyra separata sektorer påverkar varandra och hela hälso- och sjukvårdssystemets funktion. I den nuvarande decentraliserade modellen kan staten effektivt styra endast välfärdsområdena. Andra aktörer med organiseringsansvar och privata serviceproducenter kan staten styra endast i begränsad utsträckning. Utskottet håller med de sakkunniga om att servicesystemets flerkanalsstruktur försvårar den övergripande styrningen. Utskottet anser att det behövs en starkare nationell styrning och samordning av systemet med flera kanaler inom öppenvården på basnivå. Målet bör vara att stärka interoperabiliteten och undvika överlappningar mellan de sektorer som för närvarande fungerar alltför åtskilt. Utifrån sakkunnigutfrågningen råder det en relativt stor enighet om att det nuvarande servicesystemet behöver utvecklas. Utskottet anser det viktigt att också beakta medborgarnas uppfattningar om och erfarenheter av hälsovårdstjänsterna, eftersom medborgarnas förtroende för hälsovårdstjänsternas funktion har försvagats klart under de senaste åren. Enligt enkätundersökningen Hälsosamma Finland litade år 2024 endast cirka hälften av de finländska vuxna på hälsovårdstjänsternas funktion, medan andelen ännu år 2018 var 80 procent. I samma enkät upplevde fjärde person som behövt läkarmottagningstjänster att han eller hon inte fick tillräckligt med läkartjänster i förhållande till sitt behov (Vuxenbefolkningens välfärd och hälsa — Undersökningen Hälsosamma Finland 2024. Statistikrapport 31/2025, Institutet för hälsa och välfärd). Dessutom visar enkätundersökningen EU-SILC att finländarna har mer än tre gånger så stort otillfredsställt behov av medicinsk vård som EU-medborgarna i genomsnitt (State of Health in the EU. Finland. Landsspecifik hälsoprofil 2025). Utskottet instämmer, liksom social- och hälsovårdsutskottet ( ShUU 2/2026 rd ShUU 2/2026 rd Utskottets slutsatser Det flerkanaliga servicesystemet Utskottets uppgift är att säkerställa en ändamålsenlig användning av de medel som anvisas genom statsbudgeten. Därför granskar utskottet effektiviteten och ändamålsenligheten i det flerkanaliga servicesystemet inom den öppna sjukvården på basnivå. Som sin samlade bedömning konstaterar utskottet att det i Finland har vuxit fram ett internationellt sett ovanligt servicesystem för öppenvård på basnivå, fördelat på fyra olika sektorer (den offentliga sektorn, den delvis FPA-ersatta privata sektorn, de delvis FPA-ersatta sjukvårdstjänsterna inom företagshälsovården och SHVS), och att det finns problem i fråga om systemets effektivitet och ändamålsenlighet. Problemen framträder både på individnivå och på systemnivå. På individnivå kan den parallella användningen av sektorer och systemets splittrade struktur leda till överlappande undersökningar och vård, kontinuiteten i vården försämras, problem uppstår i informationsgången och det kan bli svårare att få en helhetsbild av patientens situation. På systemnivå fördelas personalresurserna inte alltid enligt behoven. Dessutom fäster utskottet uppmärksamhet vid att insamlingen av uppgifter om öppenvården på basnivå och uppföljningssystemen behöver utvecklas så att det blir möjligt att utvärdera servicesystemet som en helhet. Utskottet anser att de möjligheter som digitalisering och artificiell intelligens erbjuder bör utnyttjas fullt ut i utvecklingsarbetet. Utskottet anser att delarna i det flerkanaliga servicesystemet hittills i alltför hög grad har utvecklats som separata system. Samtidigt håller utskottet med social- och hälsovårdsutskottet ( ShUU 2/2026 rd Utskottet konstaterar att personalresurserna och användningen av tjänster i det finländska servicesystemet med flera kanaler inte nödvändigtvis fördelas jämnt mellan de olika sektorerna i förhållande till servicebehovet. Förutom servicebehovet påverkas tillgången till vård och användningen av tjänster av personens ålder, inkomster och ställning på arbetsmarknaden samt omfattningen av det företagshälsovårdsavtal som arbetsgivaren ingått. Utskottet anser att det ur jämlikhetssynpunkt är ett betydande problem att tillgången till vård styrs också av andra faktorer än det medicinskt bedömda vårdbehovet. Den bedömning av vårdbehovet som tillämpas inom den offentliga sektorn kan begränsa tillgången till vård alltför mycket när det råder brist på mottagningstider hos läkare. Inom den privata sektorn kan undersökningar och vård erbjudas på lättare grunder, särskilt till personer som har en privat sjukkostnadsförsäkring. Utskottet betonar att undersökningar och behandling bör erbjudas inom alla sektorer enligt enhetliga grunder, i enlighet med vårdrekommendationerna och utifrån medicinska behov. Den studie som utskottet beställt visar att det, utöver de ovan nämnda skillnaderna mellan befolkningsgrupper, finns stora regionala skillnader i användningen av tjänster inom de olika sektorerna. Dessutom finns det skillnader i tillgången till vård mellan välfärdsområdena också inom den offentliga primärvården. Utskottet förutsätter att regeringen följer och utvärderar den regionala jämlikheten och jämlikheten mellan olika befolkningsgrupper i fråga om öppenvårdstjänsterna på basnivå samt vidtar de åtgärder som behövs för att minska skillnaderna i tillgången till vård. Effekterna av dessa åtgärder på regionala vårdköer och tjänsternas tillgänglighet bör bevakas. Utskottet betonar (liksom ShUU 2/2026 rd Husläkarmodellen Tillgången till tjänster är svagast inom den offentliga primärvårdens öppenvård, som främst används av låginkomsttagare och sjukare befolkningsgrupper. Utskottet konstaterar att en förbättrad jämlikhet och omsorgen om de svagaste förutsätter en förstärkning av den offentliga primärvården. Utskottet anser att husläkarmodellen är ett centralt medel för att förbättra tillgången till öppenvård på basnivå, kontinuiteten i vården och jämlikheten. Husläkarmodellen kan genomföras både genom en verksamhetsmodell som bygger på tjänsteläkare och genom en modell som bygger på självständiga yrkesutövare. Välfärdsområdena har hittills gjort varierande framsteg i införandet av modellen. Utskottet instämmer i social- och hälsovårdsutskottets uppfattning att det för att trygga jämlikheten finns behov av en verksamhetsmodell med husläkare som omfattar alla regioner och befolkningsgrupper ( ShUU 2/2026 rd Företagshälsovård När det gäller företagshälsovården visar den studie som utskottet beställt att variationen i omfattningen av sjukvårdstjänsterna försätter arbetstagarna i en ojämlik ställning och orsakar problem med samordningen av vården, särskilt för personer som använder mycket tjänster. Till exempel ordnas vården av långvariga sjukdomar för närvarande på varierande sätt, vilket leder till oklarheter mellan sektorerna om vilken instans som ansvarar för vården. Utskottet anser att arbetsfördelningen, samarbetet och informationsgången mellan de sjukvårdstjänster inom företagshälsovården och den offentliga primärvården som arbetsgivarna frivilligt ordnar behöver utvecklas för att säkerställa att vården lyckas och för att undvika oändamålsenliga överlappningar som ökar kostnaderna. Utskottet anser att det särskilt i fråga om behandlingen av långtidssjukdomar finns anledning att utreda om det är möjligt att uppnå kostnadsbesparingar genom att förbättra samarbetet mellan sektorerna. Utskottet konstaterar att företagshälsovården är en viktig medicinsk specialitet vars särskilda uppgift är att förebygga arbetsrelaterade sjukdomar och olycksfall samt att främja arbetets hälsosamhet och säkerhet, arbetstagarnas hälsa, arbets- och funktionsförmåga samt arbetsgemenskapens verksamhet. Utskottet betonar företagshälsovårdens betydelse och anser det vara viktigt att förtydliga företagshälsovårdens roll och kärnuppgift. Gränsen mellan den lagstadgade förebyggande företagshälsovården och den frivilliga företagshälsovården, det vill säga sjukvårdstjänsterna, har blivit oklar, och det är inte alltid tydligt till vilken ersättningsklass inom FPA-systemet en viss åtgärd inom företagshälsovården hör. Utskottet anser att innehållet i företagshälsovårdens sjukvårdstjänster bör preciseras, grunderna för ersättningarna förtydligas och registreringspraxisen harmoniseras. Utskottet anser det viktigt att företagshälsovårdens sjukvårdstjänster stöder arbetsförmågan och tillsammans med den förebyggande företagshälsovården bidrar till att minska sjukfrånvaron. För att förbättra företagshälsovårdens genomslag krävs att det nuvarande kunskapsunderlaget utnyttjas bättre genom samarbete mellan olika aktörer såsom THL, Folkpensionsanstalten och Arbetshälsoinstitutet. Utskottet anser att det behövs forskning om företagshälsovårdens praxis och genomslag. Dessutom anser utskottet det viktigt att utvidga Folkpensionsanstaltens rätt att få uppgifter så att den får rätt att av företagshälsovårdens serviceproducenter få sådana person- och patientuppgifter som gäller företagshälsovårdstjänster samt kostnads- och verksamhetsuppgifter som hänför sig till produktionen av företagshälsovårdstjänster. Utskottet håller med de sakkunniga om att företagshälsovården är en väsentlig del av det finländska hälso- och sjukvårdssystemet. Företagshälsovårdens roll när det gäller att förebygga arbetsoförmåga eller att arbetsoförmågan blir långvarig är betydande, vilket i sin tur har positiva effekter på deltagandet i arbetslivet och längden på arbetskarriärerna. Utskottet fäster i detta sammanhang uppmärksamhet vid att sjukskötare för närvarande, till skillnad från hälsovårdare, inte är yrkesutbildade personer enligt företagshälsovårdslagen. Till följd av detta omfattas deras arbetsinsats inte av rätten till FPA-ersättning, vilket kan bidra till att företagshälsovårdens sjukvård i hög grad genomförs av läkare. Utskottet anser att det finns anledning att bedöma om även sjukskötarnas arbetsinsats borde omfattas av rätten till FPA-ersättning för företagshälsovårdens sjukvård. Personalresurser Det splittrade servicesystemet leder till att läkararbetskraften inte fördelas mellan de olika sektorerna och olika delar av landet i enlighet med servicebehoven. Den studie som utskottet beställt visar stora skillnader i arbetsfördelningen mellan de yrkesutbildade personerna inom olika sektorer. Inom den offentliga sektorn dominerar mottagningar hos vårdpersonal, medan mottagningar hos läkare dominerar inom företagshälsovårdens sjukvårdstjänster och den privata sektorn. Den starka betoningen på mottagningar hos vårdpersonal inom den offentliga sektorn kan begränsa särskilt multisjuka och äldre personers tillgång till läkartjänster. Utskottet anser att de yrkesutbildades arbetsinsats för närvarande är fördelad på ett oändamålsenligt sätt, vilket försämrar servicesystemets effektivitet. Utskottet anser det viktigt att utveckla arbetsfördelningen mellan de yrkesutbildade personerna inom alla sektorer, så att personalresurserna används så ändamålsenligt som möjligt i förhållande till servicebehovet. Samtidigt konstaterar utskottet att yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården inte bör och inte heller kan tvingas att övergå till en viss arbetsgivares tjänst. Ur ett regionalt perspektiv har rekryteringen av läkare varit mest utmanande i de glest befolkade delarna i de östra och norra välfärdsområdena. Utskottet anser att det också i Finland finns skäl att pröva åtgärder för att förbättra den regionala tillgången till läkare med lärdom av internationella exempel. I Norge har man lyckats locka läkare till mer avlägsna områden med hjälp av olika incitament. I de tyska delstaterna pågår försök där en liten procentandel av studieplatserna inom medicin kvoteras för studerande som förbinder sig att efter examen arbeta i tio år i områden där det råder brist på allmänläkare. I takt med att befolkningen åldras ökar servicebehovet. På grund av de begränsade offentliga medlen och personalresurserna betonar utskottet att den ökande efterfrågan på tjänster inom alla sektorer i första hand bör mötas genom att produktiviteten förbättras, arbetsfördelningen mellan de yrkesutbildade personerna utvecklas och vård med liten nytta gallras ut. Därtill förutsätter utskottet att regeringen utreder vilket tjänsteutbud inom hälso- och sjukvården som kan upprätthållas med offentliga medel. FÖRSLAG TILL BESLUT Revisionsutskottets förslag till beslut: Riksdagen godkänner nio uttalanden. Utskottets förslag till uttalanden 1. Riksdagen förutsätter att regeringen utvärderar den regionala jämlikheten och jämlikheten mellan olika befolkningsgrupper i fråga om hälsovårdstjänsterna samt vidtar de åtgärder som behövs för att minska skillnaderna i tillgången till vård. Effekterna av åtgärderna på regionala vårdköer och tjänsternas tillgänglighet ska följas, och resultaten av uppföljningen ska rapporteras till riksdagen. 2. Riksdagen förutsätter att regeringen stärker primärvårdens servicekapacitet och följer hur dessa åtgärder påverkar behovet av specialiserad sjukvård och kostnadsutvecklingen. 3. Riksdagen förutsätter att regeringen utreder vilket tjänsteutbud inom hälso- och sjukvården som kan upprätthållas med offentliga medel. 4. Riksdagen förutsätter att regeringen utvecklar servicesystemet för öppen sjukvård på basnivå som en helhet. Vid utvecklingen ska en verkningsfull, effektiv och rättvis fördelning av resurserna mellan de olika sektorerna beaktas. 5. Riksdagen förutsätter att regeringen utvecklar datainsamlingen och uppföljningssystemen för den öppna sjukvården på basnivå så att det blir möjligt att utvärdera servicesystemet som en helhet. I utvecklingsarbetet ska digitaliseringens och den artificiella intelligensens möjligheter utnyttjas fullt ut. 6. Riksdagen förutsätter att regeringen utan dröjsmål inleder en utredning om vilken normstyrning och vilket utvecklingsstöd som behövs för att på nationell nivå genomföra en verksamhetsmodell som bygger på husläkare samt för att patienter snabbare ska få tillgång till primärvård. Med utgångspunkt i utredningen ska regeringen genomföra de lagstiftningsändringar som behövs. 7. Riksdagen förutsätter att regeringen utreder hur gränsen mellan den lagstadgade företagshälsovården och de frivilliga sjukvårdstjänsterna inom företagshälsovården kan förtydligas, liksom grunderna för ersättningarna och harmoniseringen av den registreringspraxis som påverkar rätten till FPA-ersättning. Resultaten av utredningen ska rapporteras till riksdagen. 8. Riksdagen förutsätter att regeringen utreder om även sjukskötarnas arbetsinsats, utöver hälsovårdarnas, bör omfattas av rätten till FPA-ersättning för företagshälsovårdens frivilliga sjukvårdstjänster. 9. Riksdagen förutsätter att regeringen utreder metoder som är lämpliga för finländska förhållanden för att förbättra den regionala tillgången till läkare. Med utgångspunkt i utredningen ska regeringen vidta de åtgärder som behövs. Helsingfors 3.9.2026 I den avgörande behandlingen deltog ordförande Johanna Ojala-Niemelä sd vice ordförande Veijo Niemi saf medlem Hanna Holopainen gröna medlem Tomi Immonen saf medlem Janne Jukkola saml medlem Teemu Kinnari saml medlem Hanna Laine-Nousimaa sd medlem Ville Merinen sd ersättare Hanna Kosonen cent. Sekreterare var utskottsråd Minna Tiili.
Betänkande ReUB 9 2026 rd EÄ 41/2023 rd Revisionsutskottet Hälsovårdens funktion INLEDNING Remiss Revisionsutskottet beslutade den 12 mars 2026 att lämna ett betänkande om övervakningsärendet Hälsovårdens funktion. Utskottet ska enligt 90 § 1 mom. i grundlagen underrätta riksdagen om relevanta iakttagelser vid övervakningen. Utlåtanden Utlåtande har lämnats av social- och hälsovårdsutskottet ShUU 2/2026 rd Sakkunniga Utskottet har hört ledande forskare, teamledare Sonja Lumme Institutet för hälsa och välfärd (THL) specialsakkunnig Taru Haula Institutet för hälsa och välfärd (THL) överläkare Tiina Hetemaa Institutet för hälsa och välfärd (THL) specialforskare Tuukka Holster Institutet för hälsa och välfärd (THL) ledande forskare Juha Honkatukia Institutet för hälsa och välfärd (THL) forskarprofessor Ilmo Keskimäki Institutet för hälsa och välfärd (THL) specialforskare Marja-Lisa Laukkonen Institutet för hälsa och välfärd (THL) chefsforskare Liina-Kaisa Tynkkynen Institutet för hälsa och välfärd (THL) forskare Visa Väisänen Institutet för hälsa och välfärd (THL) specialsakkunnig Tyyne Aaltola riksdagens kansli effektivitetsrevisionsråd Taina Rintala Statens revisionsverk ledande effektivitetsrevisor Nina Martikka Statens revisionsverk jurist Jenni Saukkola barnombudsmannens byrå äldreombudsman Päivi Topo äldreombudsmannens byrå specialsakkunnig Vilhelmiina Lehto-Niskala äldreombudsmannens byrå ledande specialsakkunnig, enhetschef Laura Pitkänen finansministeriet medicinalråd Vesa Jormanainen social- och hälsovårdsministeriet medicinalråd Sanna-Maria Kivivuori social- och hälsovårdsministeriet medicinalråd Sirkku Pikkujämsä social- och hälsovårdsministeriet medicinalråd Sari Raassina social- och hälsovårdsministeriet enhetschef Hennamari Mikkola Folkpensionsanstalten forskare Tuomas Nurminen Statens ekonomiska forskningscentral konsultativ tjänsteman Päivi Lanttola Statens arbetsmarknadsverk professor Kristiina Patja Helsingfors universitet biträdande professor Paulus Torkki Helsingfors universitet professor Pekka Mäntyselkä Östra Finlands universitet professor Juha Auvinen Uleåborgs universitet professor Tuomas Koskela Tammerfors universitet professor Päivi Korhonen Åbo universitet professor Mika Kortelainen Åbo universitet direktör Eva Helaskoski Arbetshälsoinstitutet chefsöverläkare Marjo Numminen Södra Karelens välfärdsområde direktör för samhällsutveckling och kunskap Juuso Tamminen Södra Karelens välfärdsområde välfärdsområdesdirektör Santeri Seppälä Södra Savolax välfärdsområde förvaltningsöverläkare Katja Ylitolva Helsingfors stad sakkunnigläkare Tuula Kock Välfärdsområdesbolaget Hyvil Ab sakkunnigläkare Kirsti Kähärä Välfärdsområdesbolaget Hyvil Ab chefsöverläkare Ritva Kanervo Kajanalands välfärdsområde inspektionsråd Minna Tiili riksdagens kansli chefsöverläkare Kati Kinnunen Mellersta Finlands välfärdsområde direktör för förebyggande och vård av sjukdom Tuula Saukkonen Lapplands välfärdsområde överläkare Jukka Karjalainen Birkalands välfärdsområde tf. ledande överläkare Sofia Svartsjö Österbottens välfärdsområde direktör för verksamhetsområdet Susanna Wilén Norra Karelens välfärdsområde branschdirektör Tuomo Nieminen Päijänne-Tavastlands välfärdsområde direktör Susanna Laivoranta-Nyman Egentliga Finlands välfärdsområde verkställande direktör Riitta Huhtala Botnia Företagshälsovård rf ledande företagshälsovårdsläkare Sirkku Martti Mehiläinen Oy forskningsdirektör Riikka-Leena Leskelä Nordic Healthcare Group Ab (NHG) specialsakkunnig Tapani Piha Pihanet Consulting Oy utvecklingsdirektör Lasse Parvinen Pihlajalinna Abp chefsöverläkare Jukka Pitkänen Suomen terveystalo Abp ansvarig läkare Lauri Nuorva Terwe Oy verkställande direktör Annika Saarikko Studenternas hälsovårdsstiftelse jämställdhets- och arbetsmiljöchef Lotta Savinko Akava ry ledande expert Vesa Rantahalvari Finlands näringsliv rf intressebevakningsdirektör Hanna-Maija Kause Hyvinvointiala HALI ry specialsakkunnig Miranna Seppälä Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL rf arbetsmarknadsjurist Minna Salli Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT sakkunnigläkare Riitta Työläjärvi Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf jurist Samppa Koskela STTK rf verksamhetsledare Janne Aaltonen Finlands Läkarförbund utbildningschef Sami Heistaro Finlands Läkarförbund politisk linjedirektör Jukka Mattila Finlands Läkarförbund vice ordförande Sanja Laitinen-Lindelöf Finlands studerandekårers förbund - SAMOK rf socialpolitisk sakkunnig Henri Kontkin Finlands studentkårers förbund FSF rf direktör Kirsi Sillanpää Tehy rf direktör Sari Viinikainen Tehy rf forskarprofessor (emeritus) Unto Häkkinen forskarprofessor (emeritus) Markku Pekurinen. Skriftligt yttrande har lämnats av Skatteförvaltningen Institutet för hälsa och välfärd (THL) Södra Österbottens välfärdsområde Mellersta Österbottens välfärdsområde Kymmenedalens välfärdsområde Norra Österbottens välfärdsområde Norra Savolax välfärdsområde Satakunta välfärdsområde If Skadeförsäkring AB (publ), filial i Finland Ömsesidiga Försäkringsbolaget Fennia LokalTapiola Ömsesidigt Försäkringsbolag Pohjantähti Ömsesidiga Försäkringsbolaget Pohjola Försäkring Ab Njur- och leverförbundet rf Diabetesförbundet i Finland rf Reumaförbundet i Finland Finlands Hjärtförbund rf Företagarna i Finland rf Cancerorganisationerna Stöd- och rörelseorganförbundet i Finland rf Centralförbundet för de gamlas väl rf politices doktor, docent Jan Klavus professor Petri Böckerman Jyväskylä universitet. UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN Bakgrund Utskottet beslutade öppna övervakningsärendet Hälsovårdens funktion ( EÄ 41/2023 rd Utskottet har till uppgift att övervaka skötseln av statsfinanserna och på så sätt säkerställa en ändamålsenlig användning av de medel som anvisas genom statsbudgeten. Därför ville utskottet särskilt få veta om de ekonomiska resurserna och personalresurserna inom den samlade öppna sjukvården på basnivå används på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Utgångspunkten för utskottets beslut att inleda projektet var målen för social- och hälsovårdsreformen, nämligen att stärka hälso- och sjukvården på basnivå och dämpa kostnadsökningen. Därför ville utskottet ta fram information om hur den öppna sjukvården på basnivå bör utvecklas så att tillgången till vårdbesök hos en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården förbättras och så att behovet av specialiserad sjukvård och det därav följande kostnadstrycket på längre sikt möjligen kunde minska. Syftet med studien var att ta fram en analytisk sammanfattning av såväl identifierade problemområden som välfungerande delar av systemet samt att lägga fram förslag till lösningar för att förbättra systemets funktion. Genom ett upphandlingsförfarande valdes Institutet för hälsa och välfärd till genomförare av studien. Rapporten (Perustason avosairaanhoidon rakenteet, resurssit ja rahoitus (Eduskunnan tarkastusvaliokunnan julkaisu 1/2025) publicerades den 1 oktober 2025. Rapporten ger en helhetsbild av den öppna sjukvårdens strukturer, personalresurser och finansiering samt bedömer hur effektivt och rättvist tjänsterna och resurserna fördelas i förhållande till befolkningens servicebehov. I undersökningen granskas också användningen av parallella sektorer, den regionala fördelningen av tjänsteanvändningen, personalresursernas tillräcklighet och fördelningen av de yrkesutbildade personernas arbete samt utgifterna och finansieringen i flerkanalssystemet. I enlighet med utskottets uppdrag lägger rapporten fram förslag till lösningar för att utveckla servicesystemet. Efter en redogörelse för undersökningens avgränsningar och slutsatser behandlas i betänkandet tjänsterna inom varje sektor och finansieringen av dem, personalresursernas tillräcklighet samt användningen av servicesystemets parallella sektorer och praxis för bedömning av vårdbehovet. I betänkandet ingår också en sammanfattning av en internationell jämförelse av servicesystemets struktur och finansiering. Avslutningsvis läggs slutsatser fram om behovet av att utveckla det flerkanaliga servicesystemet samt utskottets sammanfattande slutsatser. Om avgränsningarna i studien Med öppen sjukvård avses hälso- och sjukvård där kunden får service av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården utan avdelnings- eller institutionsvård. Utskottet har varit intresserat av hur servicesystemet med flera kanaler kunde utvecklas för att tillgången till vård inom den öppna sjukvården på basnivå ska tillgodoses bättre. Därför har man i studien granskat mottagningar hos läkare och vårdpersonal. Framför allt utskottets oro över tillgången till vård på läkarmottagningen bidrog till att forskningen inriktades på vården på basnivå och avgränsades till mottagningar hos läkare och vårdpersonal. I detta betänkande används benämningen läkare för yrkesgruppen läkare och specialistläkare och benämningen vårdpersonal för yrkesgruppen sjukskötare, hälsovårdare och närvårdare. Avgränsningen till dessa yrkesgrupper innebär att cirka sex procent av vårdhändelserna inom öppenvården har lämnats utanför granskningen. Dessa vårdhändelser produceras till exempel av fysioterapeuter, psykologer och psykoterapeuter samt psykiatriska sjukskötare. Enligt utskottets uppdrag skulle studien ha sin tyngdpunkt på öppen sjukvård på basnivå så att den specialiserade sjukvård som ordnas av välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen lämnas utanför studien. I den studie som utskottet beställt avses med öppen sjukvård på basnivå sådana när- och distanstjänster som tillhandahålls av läkare och vårdpersonal och till vilka en person kan söka sig utan remiss, med undantag för jourtjänster. Hit räknas dessutom tjänster där remissförfarandena är interna hos tjänsteproducenten, såsom en företagshälsoläkares remiss till specialistläkarkonsultation, och där åtgärder som kräver operationssal inte ingår. I studien ingår specialistläkarbesök inom den privata sektorn samt specialistläkarkonsultationer inom företagshälsovården, men inte poliklinikbesök inom den specialiserade sjukvården. I studierapporten motiveras detta på två sätt. För det första är allmänläkarnas uppgiftsbild inom den offentliga primärvården omfattande och innefattar även verksamhet som inom företagshälsovården eller den privata sektorn ofta sköts av specialistläkare. För det andra bedöms remisser inom den offentliga hälso- och sjukvården av den specialiserade sjukvården. Inom företagshälsovårdens sjukvårdstjänster är specialistläkartjänsterna mer flexibelt tillgängliga än inom den offentliga sektorn och utgör en mer integrerad del av servicehelheten på basnivå. Specialistläkarkonsultationer ingår ofta i företagshälsovårdsavtalet på basis av den remitterande läkarens bedömning och produceras också ofta inom samma organisation. Den offentliga primärvården omfattar utöver öppen sjukvård bland annat mun- och tandvård, rådgivningsarbete, skolhälsovård, mentalvårdsarbete och screening. Den avgränsning till öppenvård som gjordes i upphandlingsskedet innebar således en betydande avgränsning av granskningen av den offentliga primärvården och påverkade därigenom också granskningen av de övriga sektorerna. Det är emellertid svårt att ta fram helt jämförbara uppgifter på grund av skillnaderna mellan tjänsterna inom de olika sektorerna. För att förbättra jämförbarheten mellan sektorerna avgränsades sådana tjänster inom studerandehälsovården och företagshälsovården som motsvarar den offentliga mentalvårdens tjänster utanför granskningen, det vill säga till exempel mottagningar hos psykiatriska sjukskötare eller arbetspsykologer. I övrigt har mottagningsbesök som grundar sig på psykisk ohälsa inte uteslutits, utan vårdhändelser hos läkare och sjukskötare ingår oberoende av besöksorsak. Under genomförandet av studien konstaterade forskarna att det på grund av begränsningar i materialet inte var möjligt att följa alla de avgränsningar som utskottet fastställt i upphandlingsskedet. Avvikelser från den ursprungliga avgränsningen uppstod i tre avseenden. För det första var avsikten att studien endast skulle gälla icke-brådskande öppenvård. Indelningen i brådskande och icke-brådskande vård används emellertid endast inom den offentliga sektorn, och därför var det inte ändamålsenligt att begränsa studien till icke-brådskande öppenvård. Därför omfattar den offentliga sektorn i studien både brådskande och icke-brådskande vård, men inte jourbesök. För det andra var det i samband med upphandlingen av projektet meningen att endast de tjänster för högskolestuderande som produceras av SHVS skulle granskas inom studerandehälsovården. Detta visade sig emellertid inte vara praktiskt möjligt, eftersom dataskyddsskäl i samband med samkörning av registeruppgifter krävde att studerandehälsovården granskades som en helhet. Denna begränsning innebär i praktiken att studerandehälsovården har varit tvungen att granskas som en helhet som omfattar både de studerandehälsovårdstjänster för högskolestuderande som produceras av SHVS och de studerandehälsovårdstjänster för studerande på andra stadiet som produceras av välfärdsområdena och Helsingfors stad. Den tredje avgränsningen som hänför sig till tillgången till material gäller företagshälsovården. I upphandlingsskedet var avsikten att endast den frivilliga företagshälsovården skulle granskas, det vill säga sådana icke lagstadgade sjukvårdstjänster som arbetsgivarna ordnar som en del av företagshälsovården. När materialet definierades inkluderade forskarna emellertid företagshälsovården i sin helhet i granskningen. Denna lösning grundar sig på att besök inom företagshälsovården kan innehålla drag både av förebyggande företagshälsovård och av sjukvårdande företagshälsovård, medan det vid registreringen endast är möjligt att välja den ena kategorin. Enligt en enkätstudie som genomfördes av Oksanen m.fl. (2024) förekommer stora skillnader mellan läkare i fråga om till vilken kategori inom företagshälsovården patientfall som gäller arbetsförmåga registreras, eftersom utredning, bedömning, stöd och uppföljning av arbetsförmågan i de flesta fall utgör både förebyggande företagshälsovård och sjukvård med företagshälsovårdsinriktning (Työkykyyn liittyvien käyntien luokittelussa vaihtelua. Lääkärilehti 2.10.2024). Enligt Institutet för hälsa och välfärd är det inte inom någon sektor möjligt att entydigt skilja all förebyggande vård från sjukvård. Det material som använts i studien omfattar således även förebyggande arbete inom den offentliga sektorn. I studien granskas användningen av tjänster under åren 2021—2023. Avgränsningen till dessa år beror på att uppgifterna från olika sektorer i öppenvårdens vårdanmälningsregister (Avohilmo) är tillförlitliga först från och med 2021. År 2023 var det senaste år för vilket uppgifter fanns tillgängliga när materialet till studien definierades hösten 2024. De analyser som baserar sig på forskningsmaterialet genomfördes våren 2025. En del av analyserna bygger på uppgifter för hela perioden 2021—2023, men merparten endast på de senaste uppgifterna från 2023. De analyser som gäller uppgifter om självupplevt hälsotillstånd enligt undersökningen Hälsosamma Finland hänför sig till år 2022. I likhet med de sakkunniga framhåller utskottet att de avgränsningar som följer både av utskottets uppdrag och av tillgången till material naturligtvis påverkar studiens slutsatser. Slutsatserna i den studie som utskottet beställt Enligt den studie som utskottet beställt är systemet för öppen sjukvård på basnivå i Finland splittrat i fråga om såväl finansiering, produktion som användning. På individnivå leder splittringen till parallell användning av olika sektorer, vilket i sin tur kan försvåra samordningen av vården och försämra vårdkvaliteten för personer som behöver mycket tjänster. Splittringen försvårar eller förhindrar helt en behovsbaserad och effektiv resursfördelning på systemnivå. Finansieringssystemets flerkanaliga karaktär försämrar dessutom systemets transparens och gör det svårare att förstå. Därtill gör överlappande försäkrings- och klientavgifter samt flerdubbel administration systemet oändamålsenligt. Finansiering som samlas in från olika källor fördelas till fyra delsystem enligt olika principer. I Finland användes år 2023 sammanlagt cirka 3,7 miljarder euro för sådana öppenvårdstjänster inom den offentliga och privata sektorn, företagshälsovård och studerandehälsovård som faller inom studiens avgränsningar. Av denna helhet uppgick statens direkta finansieringsandel till cirka 2 miljarder euro (cirka 55 procent), medan den finansiering som kanaliserades via Folkpensionsanstalten uppgick till cirka 571 miljoner euro (cirka 15 procent). Arbetsgivarnas finansieringsandel var den näst största och uppgick till nästan 570 miljoner euro (cirka 15 procent). Genom privata försäkringar finansierades nästan 390 miljoner euro (cirka 10 procent), medan hushållens direkta betalningsandel uppgick till cirka 149 miljoner euro (fyra procent). Längre fram i detta betänkande behandlas finansieringen av de fyra sektorerna inom öppenvården separat. I den studie som utskottet beställt jämfördes behovet av tjänster med användningen av tjänster. Studien visade att personer som enbart är hänvisade till den offentliga sektorn använder tjänster minst i förhållande till det beräknade servicebehovet, medan personer med bättre socioekonomisk ställning använder tjänster i större omfattning än vad det beräknade servicebehovet förutsätter. Särskilt en kombination av användning av privat hälso- och sjukvård och företagshälsovård samt användning av minst tre sektorer var förenad med klart större användning av tjänster än vad sjukfrekvensen skulle ge anledning att anta. Enligt studien tyder observationerna på att servicesystemets resurser inte riktas i enlighet med behoven. Slutsatsen i studien är att systemet präglas av betydande ineffektivitet eftersom servicebehovet och användningen av tjänster inte motsvarar varandra. Observationerna visar också att systemets strukturer möjliggör deloptimering. Systemet med flera kanaler innebär därför en risk för att olika aktörer strävar efter att överföra kostnader på varandra eller erbjuder tjänster i större eller mindre omfattning än behovet motiverar, beroende exempelvis på patientens betalningsförmåga eller försäkringens omfattning. När det gäller företagshälsovården visar studiens resultat att de sjukvårdstjänster inom företagshälsovården som arbetsgivarna frivilligt ordnar inte heltäckande tillgodoser den arbetande befolkningens behov av öppen sjukvård på basnivå. I synnerhet vården för personer som använder mycket tjänster splittras mellan olika sektorer. Omfattningen av företagshälsovårdsavtalen varierar mellan arbetsgivarna, vilket försvårar samordningen av vården. Dessutom befinner sig löntagarna i en ojämlik ställning i förhållande till varandra, eftersom de betalar lika stor sjukförsäkringspremie för dagpenningsförmånerna oberoende av omfattningen av de företagshälsovårdstjänster som står till deras förfogande. Även arbetsgivarnas avgiftsprocent via arbetsinkomstförsäkringen är densamma oberoende av företagshälsovårdens omfattning. Enligt studien består användarna av den offentliga sektorns tjänster framför allt av personer i pensionsåldern och personer som hör till lägre socioekonomiska grupper. Bland barn fördelade sig användningen av tjänster ganska jämnt mellan den offentliga och den privata sektorn. Den offentliga hälso- och sjukvården spelade i samtliga åldersgrupper en desto större roll ju sjukare personen var. Det är framför allt yngre och friskare personer som drar nytta av den flerkanaliga servicestrukturen, medan systemets problem främst drabbar dem vars servicebehov är störst och vars betalningsförmåga är svagast. Den offentliga sektorn har en central roll särskilt när det gäller vården av utsatta grupper, men tillgänglighetsproblemen inom den offentliga primärvården försvagar jämlikheten i användningen av tjänster. I studien granskas också hur de yrkesutbildade personernas arbetsinsats fördelar sig mellan olika sektorer. Enligt resultaten finns det stora skillnader mellan sektorerna i fråga om arbetsfördelningen mellan läkare och vårdpersonal. Inom företagshälsovården och den privata sektorn producerar läkarna mer än hälften av vårdhändelserna, medan vårdpersonalen står för en större andel inom den offentliga sektorn och studerandehälsovården. Inom den offentliga sektorn har reformer av arbetsfördelningen genomförts under lång tid, vilket har lett till att vårdpersonalens roll i mottagningsverksamheten har stärkts samtidigt som läkarnas arbete i större utsträckning inriktats på att ge konsultation till vårdpersonal. I studien bedöms att läkare inom den privata sektorn och företagshälsovården utför många uppgifter som kunde skötas av andra yrkesgrupper. Detta kan leda till ineffektiv resursanvändning. Slutsatsen är att det finns behov av att utveckla arbetsfördelningen mellan läkare och vårdpersonal inom alla sektorer. Enligt studien fördelas framför allt läkarnas arbetsinsats inte i enlighet med behoven, vilket försämrar en jämlik tillgång till tjänster. Studiens sammanfattande slutsats är att systemet för öppen sjukvård på basnivå i Finland stegvis bör reformeras så att det möjliggör en verkningsfull, effektiv och rättvis fördelning av resurserna till gagn för hela befolkningen. Sammantaget tyder studiens resultat på att det finns mycket att utveckla i det flerkanaliga servicesystemets funktion med avseende på såväl effektivitet som jämlikhet. Forskarna lägger i studierapporten fram sammanlagt 26 rekommendationer, av vilka merparten gäller behovet av ytterligare utredningar. Rekommendationerna avser bland annat utveckling av samarbetet mellan olika sektorer, reformering av arbetsfördelningen och styrningen, stärkande av den offentliga primärvården samt närmare utredning av företagshälsovårdens verksamhet. I studierapporten konstateras att en utveckling av systemet skulle kräva en förstärkning av den offentliga sektorn samt flera förändringar i arbetsfördelningen och styrningen inom samtliga sektorer. Dessutom konstateras det i studien att en utveckling av den öppna sjukvården på basnivå till ett jämlikt, effektivt och verkningsfullt system förutsätter en totalreform av systemet. Utskottet har hört ett stort antal sakkunniga om studien och om utvecklingsbehoven inom servicesystemet. De sakkunniga anser att studieämnet är viktigt och att analysen är omfattande och i många avseenden förtjänstfull. Studien har enligt de sakkunniga genomförts med bästa tillgängliga material. Det är fråga om den första granskningen som omfattar hela landet och hela befolkningen och som baserar sig på registeruppgifter i systemet för öppenvård. Tidigare har kunskapsunderlaget om öppenvårdsbesök inte varit tillräckligt heltäckande inom alla sektorer, och därför har det för första gången varit möjligt att på nationell nivå granska den parallella användningen av olika sektorer. Utifrån de yttranden som utskottet fått kan det konstateras att en majoritet av de sakkunniga instämmer i studiens slutsatser. De sakkunniga anser emellertid också att de problem som lyfts fram i slutsatserna redan länge har varit kända både av ministerierna och av de aktörer som ansvarar för att ordna och producera tjänsterna. Enligt de sakkunniga är vissa av de rekommendationer som läggs fram i studierapporten sådana som redan genomförs inom välfärdsområdena, såsom Programmet för ett gott arbete, som tas upp i regeringsprogrammet. Den offentliga primärvårdens öppna sjukvård Öppenvården inom primärvården ordnas av välfärdsområdena och Helsingfors stad, som har organiseringsansvaret för social- och hälsovården för sina invånare. Fram till utgången av 2022 låg organiseringsansvaret hos kommunerna. Finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna täcks huvudsakligen med statens skatteinkomster och anvisas till områdena genom kalkylerade statsandelar, om vars bestämningsgrunder det föreskrivs i lagen om välfärdsområdenas finansiering ( 617/2021 734/1992 Kostnaderna för mottagningstjänster inom primärvårdens öppenvård uppgick enligt den studie som utskottet beställt till sammanlagt cirka 2,1 miljarder euro år 2023. Av detta utgjorde statens finansiering cirka 2 miljarder euro (97,3 procent) och hushållens betalningsandel i form av klientavgifter cirka 50 miljoner euro (2,4 procent). Resterande 0,3 procent av finansieringen utgjordes av ersättningar från försäkringsbolag. Öppenvården inom den offentliga primärvården är alltså i hög grad skattefinansierad. Enligt studierapporten är den offentliga sektorns tjänster sannolikt underdimensionerade i förhållande till hela befolkningens behov, eftersom en del av befolkningen kan anlita flera sektorer. Den privata sektorn och företagshälsovårdens sjukvårdstjänster kan svara på efterfrågan på marknadsmässiga villkor, medan den offentliga sektorn strävar efter att begränsa användningen av tjänster. Enligt studierapporten är det särskilt låginkomsttagare och sjukare befolkningsgrupper som lider av denna strukturella obalans, eftersom tillgången till tjänster är sämst inom den offentliga primärvårdens öppna sjukvård. Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i studien och av de sakkunniga, det vill säga att bättre likabehandling och omsorg om de svagaste förutsätter att den offentliga primärvården stärks. Samtidigt konstaterar utskottet att den privata sektorns och företagshälsovårdens samt SHVS sjukvårdstjänster bidrar till att minska trycket på den offentliga primärvårdens tjänster. Liksom social- och hälsovårdsutskottet ( ShUU 2/2026 rd Under granskningsperioden 2021—2023 använde cirka 4,5 miljoner personer, det vill säga merparten av befolkningen (78 procent), primärvårdens öppna sjukvård. Utskottet fäster uppmärksamhet vid att områdena skiljer sig åt i fråga om hur stor andel av läkarbesöken inom området som sker inom den offentliga sektorn. Enligt den studie som utskottet beställt utgjorde den offentliga sektorns besök 55 procent av de fysiska läkarbesöken i Södra Österbotten, medan motsvarande andel i Vanda och Kervo välfärdsområde endast var 28 procent. När det gäller distanskontakter är variationen ännu större: I Kajanaland gjordes 65 procent av distanskontakterna hos den offentliga sektorn, medan motsvarande andel i Norra Österbotten endast var 17 procent. I Helsingfors stad är den offentliga sektorns andel av läkarbesöken mindre än i välfärdsområdena, men särskilt siffrorna för distanskontakter påverkas av att stora privata serviceproducenter erbjuder distanstjänster för flera områden, men den yrkesutbildade personens placering bestämdes i studien utifrån att huvudverksamhetsstället fanns i Helsingfors. Utskottet betonar det mål som ställdes upp i samband med bildandet av välfärdsområdena, det vill säga att förbättra tillgången till tjänster särskilt på basnivå. Såsom social- och hälsovårdsutskottet har konstaterat belastar den svaga tillgången på personal på basnivå bland annat användningen av jourtjänster, försvårar kontroll över kroniska sjukdomar och kan öka belastning på och kostnader för den specialiserade sjukvården ( ShUU 2/2026 rd Husläkarmodellen Att förbättra tillgången till läkartjänster inom den offentliga sektorn är ett centralt sätt att stärka den offentliga primärvården. Utifrån utskottets sakkunnigutfrågning råder det enighet om att införandet av en husläkarmodell är det bästa sättet att förbättra kontinuiteten i och tillgången till läkartjänster inom den offentliga sektorn. Med husläkarmodell avses ett verksamhetssätt där det väsentliga är kontinuiteten i vårdrelationen mellan patienten och läkaren och där patientens vård stöds av en egenvårdare och vid behov av andra medlemmar i ett multiprofessionellt team. Enligt de sakkunniga finns det starka vetenskapliga belägg för fördelarna med husläkarmodellen. När samma allmänläkare ansvarar för vården av patienten förbättras vårdens kvalitet och patienttillfredsställelsen, och kontinuiteten i vården minskar på längre sikt både sjukligheten och dödligheten samtidigt som hälso- och sjukvårdskostnaderna sjunker. Husläkarmodellen används i stor utsträckning i Europa, och enligt de sakkunniga är kontinuiteten och tillgången till vård betydligt bättre i de länder som tillämpar modellen än i Finland. Välfärdsområdena har i varierande grad infört olika modeller för kontinuitet i vården. Utskottet välkomnar att regeringen år 2025 inledde ett husläkarprogram som stödjer välfärdsområdena i att utveckla och införa vårdkontinuitetsmodeller. Utskottet anser att husläkarmodellen är ett centralt medel för att förbättra tillgången till öppenvård på basnivå, kontinuiteten i vården och jämlikheten. Utskottet instämmer i social- och hälsovårdsutskottets uppfattning att det för att trygga jämlikheten finns behov av en verksamhetsmodell med husläkare som omfattar alla regioner och befolkningsgrupper ( ShUU 2/2026 rd Social- och hälsovårdsutskottet har redan tidigare förutsatt att kontinuiteten i vårdrelationen inom primärvårdens öppna sjukvård stärks genom att införa en modell med husläkare ( ShUB 25/2024 rd Privata öppenvårdstjänster Alla som stadigvarande vistas i Finland har rätt till sjukförsäkringsersättning via FPA för användning av privata öppenvårdstjänster på det sätt som närmare anges i sjukförsäkringslagen ( 1224/2004 I studien granskas besök hos allmänläkare och specialistläkare inom öppenvården, med undantag för mun- och tandvård samt rehabilitering. Utgifterna för den sålunda avgränsade privata öppenvården uppgick år 2023 till 535,6 miljoner euro. Merparten av kostnaderna bestod av besök hos specialistläkare. Folkpensionsanstaltens ersättningar täckte 12 procent av kostnaderna (64,4 miljoner euro). Resterande del av kostnaderna fördelade sig mellan försäkringsbolagen och hushållen. Enligt beräkningar som delvis bygger på uppskattningar uppgick den andel av utgifterna för privat öppenvård som täcktes genom ersättningar från försäkringsbolagen till 71,5 procent (383 miljoner euro), när såväl ersättningar på grund av sjukdom som ersättningar på grund av olycksfall inkluderas. Hushåll…